Är den nya generationen mesigare/latare?

Jag undrar ibland. Kanske tycker alla föräldrar att de själva har jobbat mer, varit självständigare, inte har förväntat sig så mycket av föräldrarna, m.m. Jag retar mig ibland på mina ungar, alla tre mellan 20 och 30. Just nu för att nummer två studerar utan mål och utan ens att komma vidare så mycket. Nummer ett kom inte långt med utbildning, men han har ADHD och hade svårt för sig.

Hur som helst, jag jämför ibland. Jag brukade få hjälpa med disk och städning hemma och handla gjorde jag också. Och då pratar vi inte ung vuxen, då pratar vi barn. Det gjorde jag sen jag var 7 eller 8. Igår stack son 2 till pappa igen, han bor varannan vecka och hade inte städat sitt rum. Ursäktade sig med att han hade plockat undan. Vafan plockat undan! Han vet att jag menar: Damma, damsuga, våttorka. Hans rum OCH toaletten på övervåningen. Han gör i regel högst hälften. Han ska också tömma diskmaskinen - jag kan förstå att man kan glömma. Det är ju inte varje dag heller. Men då kan man väl plocka undan lite annat ibland också, från diskstället eller så? Eller ta med sin egen disk från rummet och diska sin egen stekpanna från lunchen???  

Jag tänker också: Om han skulle använda tiden och göra något vettigt som verkligen hjälper honom framåt, så skulle jag vara nöjd ändå. Jag har sagt: Ta körkort! Jag kan inte bekosta hela, men ungefär hälften och de har var sitt sparkonto som släkten sparat åt dem, så han har råd. Äldste sonen kan man inte vara lika hårt mot, han klarar inte för mycket stress och han arbetar ändå heltid. Men han får göra saker när han är ledig. Dottern bor själv nu, annars lämnade hon också allt överallt. Men hon verkar plugga och jobba i alla fall. När jag studerade på högskolan jobbade jag en hel del och när jag studerade en gång till hade jag barn emellan, pluggade dubbel heltid under ett år, sedan jobbade jag också lite helger. Son 2 insåg så småningom att han måste tjäna lite pengar men tog nåt "fint" job, där det inte går att jobba somrar (på universititet, bara under terminen). Så nu frågar han mig om han behöver pengar. Herregud, man får göra det som finns, när jag pluggade städade jag en pub på morgona.

Vi gick inte och drog ut på studierna, vi hade inte problem att hitta jobb. Då tog man körkort med 18 och såg också till att skaffa sig körvana på nåt sätt. Mina föräldrar hade inte bil. Och jag hade inget eget rum och inte den lyxen som de har. Var det det som var misstaget? Även till vardags - oavsett om det gäller att lägga upp jeans eller att fixa nån hylla som har gått sönder - jag tycker de kommer med allt och säger "jag vet inte hur man gör." Ja, men testa dig fram då!
Eller kanske är skillnaden att de vet att VI KAN. Mina föräldrar kunde inte (jo, lägga upp byxor visserligen, men en del kunde de inte).

Tankar, åsikter?

g

Du verkar inte riktigt ha reflekterat över att samhället har förändrats en hel del de senaste decennierna. På 80- och 90-talen - ja på vissa håll kanske bit in på den här sidan millennieskiftet också - var det betydligt enklare att få jobb .

Jag minns hur jag kunde ringa en potentiell arbetsplats på torsdagen, komma på en kortare intervju på fredagen och börja på måndagen.

Och det behövdes inga CV:n, långa meritförteckningar eller personliga brev på samma sätt som idag. Ofta räckte det att visa betyg och lämna en referensperson, ibland behövdes inte ens det.

Idag behövs det ju ett fint CV för att få en timanställning på Coop!

Unga människor (och nyanlända) hamnar då mycket lätt i en ond cirkel eftersom det inte finns något att skriva på CV:t. Att man gått en kurs i att skriva CV på arbetsförmedlingen är i sig absolut ingenting stt ta upp på CV:t och inte hjälper det heller när det inte finns någon arbetserfarenhet att nämna. Att man passat sin lillasyster, klippt morfars gräsmatta och storstädat sitt barndomshem för någon hundring tar arbetsgivare ofta ganska lätt på , särskilt när en massa akademiker också är med och konkurrerar om jobben.

Idag konkurrerar nämligen också unga som går eller nyligen gått ut gymnasiet om jobben med de som har högskoleutbildning på ett helt annat sätt. Det är inte lika lätt att få jobb för akademiker heller som det var för någon generation sedan. Särskilt det första jobbet efter examen är ofta väldigt svårt att få idag, det är därför det inrättats Traineeprogram i många branscher. På 80- och 90-talet var kanske en högskoleexamen mer eller mindre en garanti för att aldrig bli arbetslös men så är det verkligen inte idag.

Därför tycker jag att din son gör ett väldigt klokt val som skaffat ett extrajobb med akademisk anknytning istället för att städa på en pub. Det väger mycket mycket tyngre på CV:et.

Jag har ingen aning om vad han pluggar till, men oavsett om det är ingenjör, ekonom, beteendevetare , agronom eller något helt annat så kommer ingen potentiell arbetsgivare inom det akademikeryrke han läser till att bli särskilt imponerad över att han städat på en pub.

Att plugga dubbel heltid är absolut ingenting som man kan ha som norm. Det klarar nog ganska få av och av dem som gör det får många säkert betala ett högt pris i form av stressrelaterad ohälsa.

Att tycka att andra borde fixa det eftersom du minsann gjorde det är lite som om jag skulle hävda att eftersom jag fött barn helt utan bedövning kan minsann andra klara det också.

Slarvighet korrigeras ofta åtminstone delvis när man flyttar hemifrån. Då blir det pinsamt på ett annat sätt än när man bor hemma att ha en äcklig toalett , synligt damm på golvet och så vidare när kompisar och eventuella dejter / pojk/ flickvänner kommer över.

Ett klassiskt knep för att få tonåringar och unga vuxna att sätta fart med sin del av städningen är att bjuda hem någon . Det funkar alltid för mig, mina hemmavarande barn är dock yngre.

Just när det gäller familjer med stark studietradition där det anses självklart att barnen ska läsa på högskola verkar det idag finnas en enorm oförståelse för att en akademisk examen inte längre är en självklar enkelbiljett till en bra tillsvidareanställning strax efter studierna.

Det är ingen anklagelse mot dig, jag påstår inte att du skulle höra till den kategorin utan jag menar allmänt och strukturellt.

Jag har sett och hört många akademikerföräldrar med högskoleutbildade barn födda på 80- och 90-talen som inte för sitt liv kan förstå varför barnen inte får fasta jobb inom det de är utbildade inom lika lätt som de själva fick. De anklagar barnen för att vara oambitiösa och lata och kan helt enkelt inte ta till sig att samhället och arbetsmarknaden förändrats.

Nja, då har du kanske gjort andra erfarenheter än jag. Jag skrev såna CV och långa meritförteckningar för småjobb redan på 80 och 90-talet, men det var som sagt i Tyskland.

Och jag räknar inte med att dessa små jobb ska ingå i nåt CV. De kan de förstås göra, men jag tänkte den här gången mest typ: Om han inte tar det på allvar, när JAG säger att det inte duger att städa så som han gör - om någon annan säger det till honom så tror han kanske det.

Ja, man får hoppas att det korrigeras när man flyttar hemifrån. Det trodde jag också. Jag fick inte lära mig mycket hemma heller. Framför allt inte att laga mat, min mamma ville inte ha mig i köket. Det lärde man sig själv så fort man flyttade hemifrån. Min ex-man lärde sonen att städa badrum. Själv hade jag inte riktigt tänkt på det, för att ingen behövde lära mig det. Man torkar av överallt där det behövs! Det är ingen vetenskap, eller hur?

Och han kan gärna skaffa sig ett "fint" jobb vid sidan om studierna, bara han tjänar tillräckligt så att han inte behöver be mig om pengar. Det gör han dock. Och det jobbet som han har - där kan han inte jobba på sommarlovet, det är bara under skolåret. Så då har han inte tillräckligt med pengar sen. Men jag får vara hårdare och kräva att han jobbar hemma för pengarna. Jag är beredd att betala honom för det också, om han behöver extra-pengar. Vi har saker att renovera t.ex.

Egentligen menade jag dock mer allmänt, jag tog bara mina egna ungar som exempel. Jag skulle gärna höra lite mer allmänna synpunkter också. Det har varit en del diskussioner om det också:

www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article12432253.ab
nyheter24.se/debatt/868480-martin-32-det-ar-dags-att-ni-inser-att-youtube-inte-ar-ett-jobb-era-lata-snorungar

Ibland märker man det också när man jobbar med ungdomar som jag gör. En del är inte beredda att hjälpa till med något. T.ex. om man gör en städaktion, göra rent alla bänkar i klassrummet. Det finns de som är förnärmade att man ens förväntar sig att de ska hjälpa till. Andra sprutar ut massor av rengöringsmedel och vägrar sen torka efter med vatten.

Eller: En kille på 23 år (inte min son, men bekant) kan inte fixa något själv i sin nya lägenhet. Okej, nånstans inte så konstigt, men både han och hans tjej verkar inte heller städa överallt. I köket sitter det matfett på väggar och tak och många månaders smuts på skåpen. Ett annat ungt par såg jag i en helt nybyggt hyreslägenhet inte bry sig om att torka upp vattenpölar från parkettgolvet (förstår de inte att golvet blir förstörd?).  Sånt har jag lite svårt att förstå.

Visst, jag minns också några lata och bortskämda ungar från den tiden. Själv brukade jag inte behöva hjälpa att just städa (förutom som undantag). Däremot att diska, handla och annat. Men även de sakerna som man inte alls hade gjort - jag hade ALDRIG tvättat med en tvättmaskin. Vad gör man? Man läser bruksanvisningen. Laga mat hade jag inte heller gjort. Man testar sig fram. Eller numera googlar man efter recept.

Vad jag satsade på med mina barn (och som jag trodde var bra) var att visa dem hur det skulle se ut. Dvs. jag kunde tvätta åt dem och även vika tvätten och lägga tillbaka i deras garderober. Nån gång har jag visat dem också hur man kan vika och sagt att man ska hänga upp så att det inte blir skrynkligt. Min mamma behövde inte lära mig mer. Som vuxen gjorde jag ungefär som hon hade gjort. Förutom att man inför egna förbättringar, eller också förenklingar. Men man måste inte verkligen öva på sånt. Man förstår ju också principen. Och jag blir så förbannad på mellansonen nu, för att jag har förklarat för honom: Om du bara torkar golvet en gång i månaden eller varannan månad så kommer du inte att få den helt rent. Då kommer det att krävas nån slags storstädning sen. Gör man det minns varannan vecka, så slipper man ju det. Varför gör han inte det? 

Och äldste sonen som också har lärt sig att man har allt sorterat i garderoben har efter att han bott hemma igen i något år inte lyckats än att lägga sina kläder i nån garderob. De ligger i högar i hans rum. Det är ingen bra idé, men jag har försökt få honom att lägga dem i garderoben. Och två flyttkartonger står mitt i rummet istället för i krypvinden direkt bredvid. Jag har "hintat" men om han inte vill....

Jag trodde verkligen: Ger man ett gott exempel, så kommer de att se det som det "normala" och göra så också. Uppenbarligen funkar det inte med alla.

Ja, som sagt, det har vi ju också gjort. Äldste sonen har ju bott själv ungefär 5 år och det såg - ibland - också trevligt ut. Och ibland inte. Dottern har t.o.m. varit så kreativ att hon har först glömt delar till en hylla och sedan "löst" det själv. Där var jag imponerad. Jag har också låtit alla tre måla staket. Och sätta kakel har två fått göra också. Försökte lära dottern att tapetsera, men hon smet. Jag tyckte bara att saker som att göra ren badrummet - behöver man förklara/visa eller låta de träna på? Det fattar man väl. Eller att skåp och framför allt bord behöver torkas av ibland?

Jag har t.o.m. hämtat sonen och bett honom göra rent toaletten varje gång som han inte lämnat den rent efter användning. Grrr.... Tröttsamt, men jag ledsnade. Men när man annars städar den - jag tyckte det var ganska självklart att man måste vara noga. Jag har säkert sagt det nån gång också. Brunnar.... visst.

Just det - sonen sa att handfatet eller röret var blockerat, det gick inte ned nåt. Jag kollade, tog ut grejen som försluter handfatet (vad heter det nu) som bara satt på "lite-öppet-ställning". Det satt en massa hår på den från rakning. Och sonen säger: Jag visste inte att man kan ta bort den....... Allvarligt?

Fläkten en en bra tipps, spis har man inte längre snart, man har häll. ;)

Efter att ha jobbat en sommar som flyttstädare kan jag säga att är MÅNGA som glömmer att göra rent både brunnar och bakom spisarna. Inte bara "lata" ungdomar.
Oj oj oj, min mamma städade och "visade" mig hur man gjorde och hur det skulle se ut. Jag hatade (och hatar fortfarande) att städa. Det såg ut som om Stormen Katrina gått igenom mitt rum mer eller mindre konstant. 

Flyttade hemifrån och inte sjutton blev det bättre då. Men, jag har alltid haft ett system i mitt kaos. Fråga mig vart något finns och jag vet exakt vart det ligger även om det ser ut som om man inte kan hitta ett skit.

Jag älskar att ha det rent och snyggt omkring mig, absolut, men jag hatar att göra det. Nu har jag själv små barn och då blir det ju mer automatiskt att man städar eftersom annars kan det hamna olämpliga saker i små munnar (det började redan när vi skaffade hund för en herrans massa år sedan). Men kul att städa? Aldrig i helvete. Torka golven varannan vecka? Hell no! Inte ens en gång i månaden. Och inte fasen har vi det skitigt ändå. Att få till dammsugning en gång i veckan är tillräckligt jobbigt att få till. 

Absolut. När det är kaos så ser man ju faktiskt att något händer när man faktiskt städar!

Enda gången genom alla år som jag städat frivilligt är när jag varit irriterad och arg på någon/något. Då är städning terapi! 

Just ja, jag städade hellre än pluggade också... Konstigt vad andra saker kan bli intressanta när man ska plugga till en tenta.

En kanske relaterad fråga är ju också om ungdomarna är mer stressade nuförtiden och varför. Det är uppenbarligen så att de känner sig mer stressade, det finns också undersökningar på det har jag för mig. Men samtidigt har kraven t.ex. i skolan varit lägre än för tidigare generationer. Svenska ungdomar presterar allt sämre i Pisa-test också. Där är jag inte säker om det är rättvist, det finns faktorer som gör att det kan vara missvisande. Lärare på universiteten säger att de studenterna som de får, är som gymnasieelever. De har inte tillräckligt med kunskaper. Därför har man ju också gjort om läroplanen och höjt kraven.

Men om de redan är så stressade? Min man tror att det är pga datorer, mobiltelefoner, m.m. All media. Men där kan man inte riktigt backa, om det skulle vara det. Men är det det?

 
Alla har olika nivåer på hur städat de anser de ska vara. Din son, och också ganska många andra, ser dig som överdriven som skurar golvet så ofta.