Mamma som skäller

Alla rekommendationer om mat och barn är samstämmiga. Alla säger att följande är totalförbjudet:
Hota
tvinga
Försöka få barnet att äta när det inte vill
Om ni fått papper från barnavårdscentralen om mat, ta fram dem. Annars hitta rekommendationer på Livsmedelsverkets hemsida. Sedan kan du diskutera detta med mamman. Se till att det är när alla är lugna. Ni måste ha strategier för detta. Att en vuxen blir så ilsken och provocerad vid barns ätande är orimligt, klarar hon inte det måste hon söka hjälp för egen del.
Det är vuxnas ansvar att det ska vara lugn och ro i samband med måltider.
Barn måste inte äta jättebra vid alla måltider. Servera inget emellan rekommenderade måltider och mellanmål.

Aldrig tjat, hot eller tvång vid matbordet.
Ställ fram maten och låt barnet ta det den vill och gör inte kommentarer.
Tycker en förälder det är jobbigt får den gå därifrån.

Jag vet och har dragit fram detta hundra gånger. En period fungerade det, men nu är vi tillbaka på krigsnivå. Hon är helt oresonlig. Pratar samtidigt som jag försöker säga något för att slippa lyssna. Detta har ingenting med kunskap att göra utan är något känslomässigt som jag inte förstår alls. Hon saknar fullständigt proportioner och ökar konfliktnivån hela tiden både med mig och barnet. Ett par timmar senare är allt som vanligt. Nyss slickade hon mitt öra som om jag skulle vara intresserad efter en sån här dag.

Börja med att en kväll när ni har tid och barnet sover fråga henne hur det var för henne runt mat när hon var liten. Hur var hennes föräldrar? Minns hon hur det kändes?

Vad känner hon när sonen inte äter? Varför känner hon så? Osv. Försök förstå varför hon gör som hon gör.

Säg sen att du gärna vill testa en strategi vid matbordet och att du vill att hon inte kommenterar om, hur eller vad sonen äter. Hon slutar helt enkelt prata om mat med honom och låter dig helt sköta det. Säga att du i minst en månad vill testa att göra så. Om hon inte klarar det sen så prata igen och be henne äta före, efter eller någon annanstans. Lägg fram det som att du ser att matsituationen stressar henne och att du gärna tar hand om den och hon kan ta lite egen tid.

Lycka till! Du gör helt rätt! Ge dig inte och stå upp för ditt barn nu, det behöver dig verkligen i det här!

Tack! Du har nog rätt. Hon växte inte upp i Sverige och det var svält under många av hennes barndomsår. Det är kanske det som spelar in.

Boka ett möte med BVC-sköterskan där ni båda är med o prata om detta.
Kanske mamman inte förstår sig på hur barn fungerar o behöver lite extra stöd.
Eller hon kanske mår dåligt psykiskt, depp eller annat.
Hur som helst låt henne bli hur arg hon vill på dig men låt henne inte misshandla ert barn en gång till. Jag hade gjort en orosanmälan om jag hade haft någon i min närhet som gjort så som hon.
Hur hon är med ert barn ensam oroar mig.

De där låter hemskt!! Så får hon fan inte göra! De är ett litet barn! Och dom flesta barnen gör så runt matbordet! Helt normalt!! Att hon står o skriker kommer bara att ge barnet en dålig bild av maten! Han kommer förknippa maten o den känslan han får när hon står där som en galning!! Stackars lilla pojk som får ta sånt från den jäkla idioten! Ursäka mig men de hon gör är inte okey nånstans!!

jag tycker du verkar vara en ovanligt bra pappa. Du har kunskap, du har medkänsla med barnet. Du tar ditt barns parti när det far illa och står upp för det. Du tar ansvar i måltidssituationen när det går överstyr och låter barnets bästa gå först. Du samtalar med hans mamma men når inte fram.
Jag tror också att ni ska ha ett samtal på BVC om att matsituation inte fungerar för er och var då ärlig. Det kan ju vara så att mamman behöver samtalsstöd som går utöver ett tillfälle. Det är ju allvarliga saker vi talar om när ett barn blir överöst med ilska och det blir konflikt och drama när han ska försöka äta.

Tack. Ni har nog rätt i att det är något psykiskt. Jag misstänker att hon hade graviditetsdepression, men hon avfärdar det helt. Samtidigt vill hon inte ha fler barn så något gick ändå snett. Mammor brukar glömma hur det var efter et par år.

Någon form av samtal skulle behövas, men det blir inte lätt att lansera det. Hon verkar vara uppväxt i ett depressivt sammanhang och ser det som normalt. Dessutom är hon liten och söt så jag känner en ganska stor risk att det hela vänds mot mig istället. Men jag ska så klart försöka på något sätt. 

I vår kommun har vi en familjestödsenhet där man kan få stöd i sitt föräldraskap, både i små och stora frågor. Jättebra att gå dit och resonera och få input. Kolla om er kommun har något liknande?

Hon är liten och söt. Det är ni män som låter er manipuleras för att en kvinna är liten och söt. Går ni till ett professionellt samtalsstöd kommer hon inte vinna något för att hon är liten och söt. Om du framlägger din sak lika bra där så kommer de inse problemet.