Blir ALLA ensambarn "egoistiska"?

Enkelt svar, nej! Som redan påtalats det går inte att generalisera så. Det är så mycket mer än familjebilden som formar ens person och personlighet, upp till vuxen ålder.

Jag är ensambarn. Kan inte påstå att jag är speciellt egoistisk eller oempatisk, snarare tvärtom skulle jag säga.

Det vore lika illa som att säga att barn som växer upp med syskon; måste alltid hävda sin rätt, har ett högre mått av bekräftelsebehov (för de har växt upp med konkurrens!), är mer högljudda, är mer benägna att skapa konflikter (för det råder konkurrens!), är mer benägna att retas etc bla bla. Så är det ju inte nödvändigtvis.

Jag är själv pappa till tre barn - tillslut så handlar det om uppfostran och hur man hjälper sitt barn, sina barn att utvecklas både som individ och i relation till andra.

Tycker som ovan att det viktigaste är att du och din sambo är trygga i Er familj - oavsett hur många barn den innehåller. Sen tycker jag att det är lite opassande att dina svärföräldrar "tjatar" om syskon...

Men då måste jag få fråga hur kände du när du var ung och ensambarn hur var det i mellan/högstadiet?

Jag kan inte säga att dom tjatar tills sig ett till barnbarn så, utan att det ska ju bara helt enkelt vara fler barn,men jag tror EGENTLIGEN att de tycker att det får vara nog med barnbarn det har nämligen blivit 10 st på 10 år och ett 11 är på g! Men som sagt så håller jag med om att det skall inte diskuteras det är ju vårt val om det blir fler eller ej.

Har två systrar och den äldsta är det mest själviska som gått i ett par skor. Allt (och då menar jag allt!) handlar om henne. Hon kan inte ens fråga hur det går för en på jobbet och tackar ta mig fan aldrig för nåt. Om man däremot inte hör av sig på ett tag och är jättengagerad i hennes liv blir det ett jävla bråk. Har kompisar som vuxit upp som ensambarn och de beter sig aldrig som henne. Uppfostran är en stor del men tror att vissa människor (särskilt om de är osäkra men har ett stort ego) är mer själviska än andra.

Det är din man som får hantera dom. Hans föräldrar, hans problem.

Träffa dom inte.

Nu är det så här att i våran familj så stöttar man varandra och stöter en på ett problem så löser man det som familj och det blir vårat problem man står aldrig ensam i en kamp.

Sådana kommentarer kan man hålla för sig själv och inte försöka skapa otrevligheter i onödan tack så mkt!:)

Inga som helst problem under skoltiden. Men återigen, tror inte faktorn "ensambarn" spelade in åt endera håll. Jag har aldrig känt att jag saknat syskon t ex. Jag hade gott om kompisar, sysslade mycket med lagidrotter, och det fanns aldrig någon som "ifrågasatte" att jag var ensambarn eller tyckte att jag var den jag var pga "ensambarn".

Själv så uppskattar jag mina föräldrar och svärföräldrar, men jag anser också att det är min och min hustrus ensak hur vi väljer att bilda familj och vad vi anser är viktigt när det gäller våra barn och vår familj. Far-och-morföräldrar får gärna vara engagerade och stöttande, men jag uppskattar inte "pekpinnar" mot oss som föräldrar...

Vi hade gärna gett vår son syskon men det är medicinskt inte möjligt. Fördomarna mot 1-barnsfamiljen gäller inte bara egoistiska barn utan även lata, egoistiska föräldrar Vi gör vad vi kan för att lära sonen att umgås, dela med sig etc, men får ofta "föreläst" för oss (ibland i förtäckta ordalag) hur hemskt det är att vara ensam. Jag önskar så att folk kunde sköta sitt!

Det är något med uttrycket "ensam barn" som får det att låta lite hemskt, lite ensamt..?

Säger själv att jag växte upp utan syskon. Hade en bror som dog vid födseln (innan mig). Jag var inte ensam. Var ett godmodigt, nöjt barn. Lekte kanske mycket ensam innan förskoleklass - men var nog rätt nöjd med det. Den enda svårigheten jag hade som ung var nog det där att lösa konflikter - hade ju ingen hemma att bråka med. Så det minns jag att jag tyckte var jobbigt slutet på lågstadiet/tidigt mellanstadium - ovan helt enkelt. Är dock bra på det som vuxen.

Jag hade en nära relation med mina föräldrar (unga), som gjorde mycket med mig. Jag blev rik på upplevelser, men en skralare ekonomi så var jag inte direkt bortskämd. Ofta om jag önskade saker förväntades jag spara hälften själv (t.ex. stereo) först. När ekonomin blev bättre så köptes en häst som mamma och jag delade, hade nog inte blivit så med syskon - men tror det var taktiskt smart i stormande tonåren att ha något att dela med sitt barn. Jag förväntades ta mycket ansvar både för häst men även min del i hushållet.

Jag är idag vad nog folk skulle anse som socialt kompetent, lätt att röra mig i olika sociala sammanhang. Det som utmärker sig är att jag har lätt att smälta in med betydligt äldre kollegor osv (van att vara med mammas och pappas barnlösa vänner på middagar osv). Sen har jag nog ett väldigt behov i att vara ensam - större en många andras. Jag mår bra av det, mår dåligt utan. Vet inte om det beror av personlighet eller att växa upp utan syskon.

Min chef har kommenterat att den bästa egenskapen jag tillför vårt arbetslag är förmågan att ta helikopterperspektiv och se fördelar/nackdelar av beslut utan att enbart rå om mitt eget hus - samt kommunicera detta och få med mig övriga. Låter ju inte direkt själviskt i alla fall. ;) Kanske är det också så jag är som person - analytisk - även så jag hanterat det där med att dela med sig när jag stött på det som liten.

Vår son, än så länge ensam och snart 3, får dela med oss föräldrar. Ju större han blir desto mindre ger vi "alla smultron" till honom vara för att det spelar mindre roll för oss, utan pratar om att vi också gillar smultron och glädjen att få dela de smakerna tillsammans. Jag tackar och kramar när han delar med sig - han gör det mer och mer spontant av saker som han gillar och tycker är viktiga.

Jag är ett "endabarn". Jag är inte egoistisk (jag var barnet som glatt gav bort den finaste leksaken om det gjorde kompisen glad), jag är inte bortskämd och van att få min vilja igenom. Jag fick alltid följa med på allt mina föräldrar hittade på. 

Hade inte vi fått två på en gång hade det säkerligen blivit ytterligare en generation av endabarn (sambon har inte heller några syskon).

Jag har lätt för att se andras perspektiv på saker och ting. Jag är rätt tystlåten och inte speciellt högljudd av mig (har ju aldrig behövt tävla med någon annan om att höras). När man läser om "endabarn" och hur dessa ska vara är det sällan jag känner igen mig.

Ser att vissa pratar om "bandet av ovillkorlig kärlek" som finns mellan syskon etc. Ja, det KAN vara så, att syskonet är ens bästa vän etc (än så länge är det så mellan mina 4-åriga tvillingar). Sen kan det vara som mellan mamma och hennes syster. De umgås inte, har aldrig gjort. De är extremt olika. När morfar dör finns det ingen orsak för dem att träffas alls längre. De är i princip främlingar för varandra även om de vuxit upp tillsammans och det skiljer bara 3 år dem emellan. 

Syskon kan vara guld värt och det kan inte vara värt ett skvatt.