Blir ALLA ensambarn "egoistiska"?

Men klart de inte blir. Det beror ju pa foräldrarna hur bortskämda barnen blir blir, och därmed ofta hur "egoistiska" de kan te sig. Det är ju lättare att ensambarn blir mer bortskämda; jag vet for jag har just ett....

Men klart de inte blir. Det beror ju pa foräldrarna hur bortskämda barnen blir blir, och därmed ofta hur "egoistiska" de kan te sig. Det är ju lättare att ensambarn blir mer bortskämda; jag vet for jag har just ett....

Det där beror väldigt mycket på vilket förhållningssätt föräldrarna har,även barn med syskon,särskilt yngsta barnet,kan bli väldigt bortskämt. Jag har bara ett barn,nu 9 år. Jag har absolut varit starkt medveten om att låta henne vänta på sin tur,inte alltid vara först,inte få allt hon pekar på mm. Så nej,med mitt facit på hand så är hon väldigt empatisk,hjälpsam och kärleksfull. Så njut av er knodd och strunta i hur svärmor tjatar och gå er egen väg.

Det går inte att generalisera. Finns gott om egoister och bortskämda personer som har syskon. Har stött på flera stycken. Ska man generalisera blir oftare storasyskon översittare som vill bestämma och småsyskon bortskämda och gör som de vill. Kort sagt människor är individer och ni bestämmer själva hur många barn ni vill ha.

För det första tror jag att orsakerna till egoism hos vuxna är bra mycket mer komplicerade än att man fått för många leksaker som barn. Det är också skillnad på att vara bortskämd och egoistisk, tycker jag (och bortskämd behöver man inte heller bli för att man då och så får som man vill).

För det andra tror jag att ett visst mått av egoism är bra. Min son (som för övrigt var ensambarn tills han var 10) är oerhört mån om andra. Han ställer upp och leker med kompisar som gillar honom fast han egentligen inte vill vara med dem, han väljer den godispåse som ser minst ut på kalas så att ingen annan ska behöva få den, han undanhåller saker han gjort på sommarlovet så att ingen i klassen ska bli avundsjuk osv. Detta gör ju att han ses som en fin kompis av många, men jag som förälder ser hur självuppoffrandet också påverkar honom negativt och skulle önska att han prioriterade sig själv mer. Lagom är bäst, tror jag.

Du ber om hjälp med att övertyga dina svärföräldrar. När man är helt trygg i sitt beslut och känner att "det här är det rätta, för just mig" så behöver man ofta inte övertyga andra. Jag hade försökt hitta den tryggheten - kanske delvis genom att leta fakta, men framför allt genom att se på min familj. Är barnet lyckligt och får sina behov tillfredsställda? Är jag nöjd? Är pappan nöjd? I så fall har ni gjort ett val som uppenbarligen passar just er familj, och då spelar det ingen roll hur andra väljer eller vad de tycker.

Enkelt svar, nej! Som redan påtalats det går inte att generalisera så. Det är så mycket mer än familjebilden som formar ens person och personlighet, upp till vuxen ålder.

Jag är ensambarn. Kan inte påstå att jag är speciellt egoistisk eller oempatisk, snarare tvärtom skulle jag säga.

Det vore lika illa som att säga att barn som växer upp med syskon; måste alltid hävda sin rätt, har ett högre mått av bekräftelsebehov (för de har växt upp med konkurrens!), är mer högljudda, är mer benägna att skapa konflikter (för det råder konkurrens!), är mer benägna att retas etc bla bla. Så är det ju inte nödvändigtvis.

Jag är själv pappa till tre barn - tillslut så handlar det om uppfostran och hur man hjälper sitt barn, sina barn att utvecklas både som individ och i relation till andra.

Tycker som ovan att det viktigaste är att du och din sambo är trygga i Er familj - oavsett hur många barn den innehåller. Sen tycker jag att det är lite opassande att dina svärföräldrar "tjatar" om syskon...

Det är din man som får hantera dom. Hans föräldrar, hans problem.

Träffa dom inte.