Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Vet att det inte är lätt. Vi hade försökt lika länge som er fast inte varit med om missfall. Vi gjorde utredning och det visade sig att han hade få spermier och inte av den bästa kvaliten. Vi mådde så dåligt över det och till och med innan vi visste för att det inte hände nåt. Vi funderade också på om vi skulle vänta med att köa via landstinget eller gå privat. Så sa jag till min sambo att jag kommer inte orka med att vänta så länge och just att man blir bara äldre och sen kanske man blir barnlös ändå. Så sa han att jag fick bestämma hur vi skulle göra. Vi tog lån och bokade in oss...kändes som att det fanns lite hopp iaf...lite jobbigt var det och berätta för chefen att vi planerade göra ivf. Sen gick vi och väntade på mensen för att sätta igång med sprutor och det var den enda gången den inte kom och då var jag gravid. Alla säger att det var nog det som gjorde att vi slappnade av..men jag tror inte på det. Jag hade också vänner som blev gravida...kommer ihåg en dag på jobbet när en vän sa att hon var gravid...då ville jag bara gråta men höll masken och när jag kom hem så var det det första jag gjorde. Kände mig så hjälplös. Så jag förstår den känslan..har aldrig mått så dåligt som då. Mitt tips är väl att göra det privat så man kommer nån vart fortare för det är inte kul och må så dåligt. Men allt som allt så tog det över 2 år för oss att bli gravida. Trodde aldrig den dagen skulle komma.

Jag är i samma sits som du. Har egentligen inga råd att ge, utan kände mig så träffad av ditt inlägg att jag var tvungen att skriva. Jag och min man har försökt ungefär lika länge som er 1,5 år. Påbörjade utredning i feb i år och ska påbörja ivf nu i sep. Vi fick diagnosen oförklarligt barnlösa. Vänner som började försöka efter oss lägger nu ut bilder på nyfödda barn, mina syskon snappar bilder på sina fruars gravidmagar, hela min insta och Facebook är babybilder. jag har tagit visst avstånd från vänner med barn, och även från familjen där jag inte känner att jag får förståelse. Allt fokus (såklart, säger inte att det inte ska vara så) är ju kring bebisarna och de gravida varje gång man ses, och jag pallar inte. Jag läser mycket om andra som är i samma sits, jag umgås med vänner utan barn och försöker "maxa" tiden som förhoppningsvis den sista nu utan bebis, typ går ut och dricker vin på stan, reser massor, går ut och dansar etc. Det fungerar någorlunda för mig, men man lever med en stor ledsamhet på insidan som jag inte tror går att få bort, men man kan lära sig leva med den. Stor kram och lycka till!

Och Jussde, vi gör via landstinget. Remiss skickades i juni och vi fick tid i september. Det berodde på sommaren, annars hade det gått fortare. Så 3 mån drygt från remiss till besök för att påbörja hormonbehandling.

Vi har försökt i många år. Inga fel hittade på ngn av oss. Sju ivf försök, varav ett lyckades men slutade i missfall. Alla vänner och syskon har under de här åren fått barn. Jag gör mitt bästa för att se glad ut men drar mig undan mer och mer. Jag orkar inte se det, och skäms för att jag känner så. Jag önskar jag kunde vara glad för deras skull men det gör för ont.

Vet att det är tufft. För oss tog det tre år och två missfall. Nästan alla vänner hade redan barn. Undvek helt enkelt att träffa småbarnsföräldrar, det var för jobbigt. Och så alla frågor, ska ni inte ha barn snart osv. Tom på jobbet höll de på och tjatade. Skippade lunchen ibland för jag orkade inte höra barntjat. Folk är verkligen hänsynslösa ibland. Vad vi gjorde för att stå ut? Jo jag bestämde mig för att njuta av livet under tiden. Vi åkte på resor, weekendtrippar till olika städer i Europa, åkte skidor, gick ut och åt, gick på bio, tränade osv. Helt enkelt fyllde livet med saker som får mig att må bra och som vi kunde göra tillsammans sambon och jag. Det gjorde att jag stod ut och nu är glad att jag gjorde det då för nu hinner jag knappt någor sådant när jag har en ettåring.

Hej. Jag är 25 år och min sambo är 27, vi försökte i ca 2,5 år, vi har tagit massvis med tester och alla visade på bra resultat men endå blev jag inte gravid(har dock gjort abort 1 gång för flera år sedan) Nu äntligen är jag gravid i 5 månaden med hjälp av ivf via landstinget, vi fick vänta i 8 mån ungefär och lyckades på första försöket.

Och om det är som du säger att ni har ekonomi till privat ivf har ni ju inget att vänta på!

Jag har som tur är inte så många i min ålder som skaffat barn ännu, men varje gång någon gammal bekant tex gick ut med graviditet på Facebook tog jag bort dom som vänner, jag ville inte se eller höra om andra, kan tyckas egoistiskt men mitt i all sorg och hopplöshet har det inte funnits plats för glädje till andra. Jag märkte att jag isolerade mig mer just för att nästan alla i våran närhet hetsade oss kring barn, om det inte var vår tur snart. Det har varit riktigt tufft men jag har tur som haft en förstående partner som alltid funnits där.

Önskar er all lycka till!

Kram

TACK för alla era svar. Jag är så ledsen att vi är fler i denna jobbiga situation men blir glad att ni delar med er, tack! Jag blir såklart också jätteglad att höra att det är fler som försökt länge och sedan äntligen lyckas. Vissa dagar dammsuger jag nätet efter just sådana historier Så tack!

Jag är också väldigt tacksam över att ha en sambo som verkligen förstår mig och som är väldigt bra på att kommunicera. Vi är ett enormt stöd för varandra. Ibland är jag rädd att det här sliter på relationen men då pratar vi om det och konstaterar att det är något jobbigt som vi båda kämpar med. Vi hade inte varit tillsammans jättelänge när vi började försöka (drygt 1,5 år) men den här resan gör mig väldigt säker på att vi har en trygg grund att stå på som föräldrar. Något gott som kommer ur det annars mest jobbiga

Det är svårt med familj och vänner och deras reaktioner. Min familj är väldigt stöttande. Hela min familj gråter med mig och visar sitt stöd på ett sätt som passar mig väldigt bra. Inte så konstigt då de känt mig hela mitt liv

Min svärfamilj är också underbar men där ser allt annorlunda ut. Min svägerska är gravid med andra barnet och det är enorm fokus runt graviditeten och hennes äldsta barn, första barnbarnet. Jag förstår det och skulle aldrig visa något annat än engagemang och glädje men det är inte alltid det känns så längst inne. 

Jag tycker att det är svårare med vänner. Jag är gudmor åt två av barnen och jag älskar dem innerligt. Så med dem vill jag verkligen umgås och det gör jag också men samtidigt känner jag en stark avundsjuka på familjernas liv. Många som är mammalediga och även om de försöker inkludera mig så är jag utanför. Det känns nästan som förbjudna känslor.

Tack också för alla tips. Idag fick jag min mens och jag vet att det är den jobbigaste dagen. När min sambo kommer hem så kommer vi att ta en öl. Det har blivit en tradition att vi dricker något med alkohol varje gång jag får mens. Lite sorgligt men också mysigt. Vi har också en resa inbokad i höst, det gör att vi inte riktigt kan börja med IVF nu direkt då den är mitt i min ägglossning men efter den har vi sagt att vi börjar. Så jag ska ringa och boka tid för att starta i november. Det känns bra att göra något även om det inte är någon garanti att det fungerar. 

Jag lider med dig och er. Har du pratat med dina vänner om er situation?

Jag kan verkligen förstå att du drar dig undan. Nu när jag tänker på det så är det ju nästan så hela livet: när jag var singel drog jag mig bort från alla par och skaffade singelkompisar, nu när jag är i par har många av mina vänner också respektive men jag märker att mina singelvänner letar nya kontakter och att vi inte har så mycket kontakt just nu... 

 Vad säger läkarna? Tänker att jag läst om de som åker utomlands för undersökningar av faktorer som läkarna inte fokuserar så mycket på i Sverige. Är det ett alternativ för er?

Hej

Vänta inte på er läkare hen pratar strunt.

Tips försök med Stockholms ivf Hammarby sjöstad. De hjälpte oss med remiss och vi är igång med försök nr 2.

Det är så tufft. Vi har snart försökt i fem år. Fyra inseminationer och 1 IVF, ett sent missfall som upptäcktes på ultraljud och sedan ett tidigt nu. Har lyckligtvis blivit gravid nu via IVF. Jag tyckter det hjälper mycket att prata med andra i samm sits. Vi har också rest mycket, spenderat pengar på saker, sedan köpte vi hus och fick fullt upp varje dag.

Jag hade samma funderingar som du om privat IVF, för det värsta är att vänta på att få börja.. har ni ekonomisk möjlighet, så kör privat. Vi skickade en egenremiss till vår IVF-klinik (landstinget), så slapp vi vänta på att någon läkare skulle få tummen ur röven.

Önskar er all lycka till <3