Jä*la skit kropp!!

Alla som hatar svordommar, läs inte detta!

Nu är jag så Jävla less! När jag var 17 år blev jag gravid. Jag var ung men jag var ändå så fruktansvärt förälskad i mitt ofödda barn! Vi skulle bli en familj. För att förkorta dom första 4 månaderna: Min sambo började misshandla mig. Jag kunde bli slagen för att jag lagade maten fel, lät sur eller inte orkade ha sex bland annat. Han skar mig till och med i halsen med en kniv bara för att visa vilken "makt" han hade över mig.

En dag då han for på jobbet så fick jag nog! Jag sprang gråtandes till grannen och fick låna en telefon som jag ringde mamma med och bad henne komma och hämta mig. (jag och kukhuvudet bodde ett par mil ut i skogen)

Mamma som var 40 mil ifrån mig för att hälsa på släkt sa att hon kommer hem om 2 dagar så jag fick stå ut (kärringjävel). Jag gick hem och började packa en ryggsäck för jag tänkte i så fall gå till märmaste buss station (1.5 mil).

Jag hann inte så långt. Min sambo kom precis hem då jag stod med ryggsäcken och katten under armen ute på gården. Jag kastade katten mot skogen för att "rädda" henne i ren panik. Men jag sprang inte själv. Jag blev så jävla rädd att jag bara stod helt frusen och darrade. Han slet in mig i håret och slog skiten ur mig. Han slog mig i magen... 2 på natten kastade han ut mig och sa att han aldrig mer ville se mig. Jag gick in till stan den natten, blodet rann från mitt underliv och jag bara grät.

Jag gick raka vägen till akuten där dom sedan konstaterade att min vackra dotter var död... Jag sörjer henne varje dag och har gjort det nu i 8 år.

Jag var ingen människa efter det. Jag var ett tomt skal. All kärlek jag hade haft mot mig själv och alla andra var dött.

Jag valde bort att prata med kuratorn, jag valde egentligen att inte prata med nån. Mamma fick aldrig veta allt för jag vet att hon skulle ha blivit galen.

1 år efter det så fick jag diagnosen PCOS. Ni som inte vet vad det är får googla.

Men av någon konstig anledning efter allt jävla skit, så kom en ängel in i mitt liv. Min sambo jag lever med idag och ska gifta mig med nästa sommar. Han är en fantastisk människa med det största tålamodet en människa kan besitta. Han har hjälp mig att bygga upp mig själv och att lita på människor igen.

Vi har försökt skaffa barn i 2.5 år nu utan framgång. Pergo har inte hjälp, inte heller akupunktur,hypnos,massage,vitaminer,dieter och träning. Så vi slutade försöka. Ett tag iaf.

Jag tog ett gravtest för 3 veckor sedan och fick ett starkt jävla positivt plus på skiten! "Men GUD grattis"!!! tänker ni då kanske.. jo men det var fel på testet tydligen. Ingen bebis i magen, inget HCG hormon i blodet, inget syndes på ultraljudet.

Jag är ett vrak nu. Jag kan knappt kolla min fantastiska man i ögonen när han säger att det blir våran tur en vacker dag i framtiden...Jag kan inte sluta gråta och ibland känns det som mitt hjärta slutar att slå... Jag hoppas att ni som orkat läsa detta inte rycker jag gnäller för mycket, men jag vet inte vad jag ska göra. Idioten från mitt förflutna fick samhällstjänst i 6 månader pga bristande bevis, medans jag kanske är en mamma utan barn för resten av mitt liv..Den dagen ett botemedel för PCO hittas kan ni se mig först i kön men mina besparingar i handen. Jag ville bara skriva av mig och det har jag fått göra lite nu. Tack