Hur gör ni om ert barn blir bjudet på kalas?

Har ni inget annat att göra på helgerna

Nu anser jag att kalas och sådant är inte rätt tillfällen att angripa mobbing och utanförskap.

Den som bjuder, blir inte mindre utfryst eller mobbad för att han/hon har ett kalas.

Sonen gick väl på hälften av kalasen och behövde inte gå om han inte ville. Men det var viktigt att tack nej i god tid.
Vi hade ett liv utanför klassen och gjorde ofta annat under helgerna

Det var vi också och kalas hindrade vår spontana saker.
När sambons äldre barn var över, så var det inga kalas alls, om det inte var den närmaste kompisen.

Men varför är det så viktigt med kalas?
Hade vi sagt ja till alla kalas, då hade vi inte haft många helger fria för annat. Det blev bättre när sonen gick i skolan, då var det färre, kanske något varannan månad, precis lagom.
Men när han gick sista året på dagis, då var det hopplöst.
Han hade tur, i skolan gick han i små klasser ända upp tom fyran. Så det var sällan kalas. Min systerdotter, som gick i en stor klass, där var det kalas minst två ggr i månaden och det fungerade inte alls med familjen alla gånger.

Än värre var det med sambons barn, den ena gick i en klass som var väldigt mycket för kalas. Hade det barnet gått på varje kalas, då hade hela helgerna varit fokuserat kring kalasen för det barnet och syskonen hade varit låsta

Som jag skrev innan, så är det sådana bakomliggande problem, så löser inte kalas dessa problem. Det är mest bara ett symptom på att något inte fungerar.
Såklart ett barn blir ledset, har själv varit det barnet (men det gav inga men för livet). Jag fungerade inte i den lekskolegrupp som jag var satt i, så enkelt var det. Jag tror mina föräldrar upplevde det mer traumatiskt än vad jag gjorde faktiskt, jag var mest sur för att jag inte fick bjuda de barn jag lekte med.