linsen79

Äldre 10 Aug 18:56

31 svar

Hur går en vidare efter sen abort?

I måndags gjorde jag en sen abort. Ingreppet blev extremt långdraget och jag fick stanna i 1,5 dygn och känner mig helt fysiskt traumatiserad. Samtidigt är det psykiska extremt jobbigt. Efter 19 veckor trodde vi att vi var ganska "säkra" på att vi skulle bli föräldrar i december. Att på rutinultraljudet plötsligt få höra att barnet hade ett fel på hjärtat kom som en chock. Vi fick tid hos en specialist fem dagar senare. Väntan på besöket var hemsk men vi försökte vara positiva och tänka att många hjärtfel ändå kan opereras och bli bra. Men när vi träffade en läkare som bekräftade att barnet hade ett hjärtfel, som dessutom var allvarligt var det som om allt drogs bort under våra fötter. Vi fick direkt komma till en specialist som efter en lång undersökning bekräftade att hjärfelet var allvarligt (antagligen nån version av något som kallades fallots eller trunkus). Han misstänkte även att felet kunde vara orsakat av ett kromosomfel. Vi slängdes alltså in i förtvivlan. Men vi hade pratat en helt del om detta under de dagar vi väntade på att få komma till specialisten och hade kommit fram till att om felet var så pass allvarligt att barnet inte skulle ha en god chans till "ett bra liv" så skulle vi ta bort det. Beslutet tog vi därför ganska snabbt, vilket var viktigt eftersom jag gått in i vecka 20. Fick tid på Huddinge sjukhus och kunde skrivas in redan två dagar senare.
Nu är graviditeten avbruten och jag förstår inte hur det ska gå att gå vidare. Jag har drabbats av mycket svårare skuldkänslor än vad jag trodde att jag skulle få och jag ser hemska bilder från ingreppet fladdra förbi framför ögonen.
Finns det någon annan som varit med om samma sak? Hur gjorde ni för att gå vidare? Jag kan tillägga att detta var en IVF-graviditet (vårt första barn) och vi inte haft så lätt att ens bli gravida. Så händer detta.
Efter att vi kommit hem från sjukhuset fick vi veta av läkaren vi först träffade att fostervattenprovet vi gjorde direkt när vi fick felet bekräftat visade på fel på kromosom 22. Trisomi 22q11, eller Digeorges syndrom. Nån som känner till detta?

linsen79

Äldre 10 Aug 19:47

#2

Tack för stödet Meriall. Visste inte det om cellerna, låter lite fint. Men samtidigt kan jag inte alls förstå hur jag skulle våga bli gravid igen (om jag ens kan bli gravid igen). Hur kan jag liksom veta att detta inte skulle hända igen...

linsen79

Äldre 18 Oct 12:57

#6

olosar-6 skrev 2017-10-15 08:46:16 följande:

Hej,

Vi gick igenom ett liknande förlopp i november 2016 och födde en kille i v 22. Som du säger en helt fruktansvärd upplevelse och man undrar om man tagit rätt beslut. För började det med ett allvarligt hjärtfel, hlhs, som kräver flera öppenhjärtaoperationer med start från att fostret är litet. Chans att överleva till vuxen ålder ökar hela tiden men är inte stor. Till det behövs så småningom nytt hjärta. I det här läget var det otroligt svårt att fatta beslutet, 4/5 gör abort fick vi höra. Vi läste på och kollade forskninging från andra länder etc. Fostervattenprovet visade inledningsvis inte på något kromosomfel varför vi under ert tag levde med förhoppningen att det "bara " var hjärtfelet. Dock visade den fördjupade Analysen att det rörde sig om ett väldigt ovanligt kromosomfel på kromosom 17. I Det läget rekommenderade läkaren abort, barnet skulle så länge det levde vara svårt sjukt och troligtvis skulle det inte få genomgå hjärtoperationen. Detta kromosomfel kan vara ärligt varför vi fick göra gentest, det ska ni också göra såklart så ni kan utesluta det. Kan också berätta att vi haft problem att bli gravida innan och att detta var vår första graviditet vi kom så långt. Men förstår att det känns extra tufft att ha gjort IVF. Men kämpa på och ge inte upp. Efter vårt gentest som inte visade på ärftlighet blev vi gravida igen direkt och väntar ett nytt barn nu i november, bara ett år efter det tragiska. Jag kommer väl ihåg hur jag kände och hur hopplöst allt var, men der kan vända o h mirakel sker. Jag håller alla tummar för er ??

Vad fint att det gått så bra för er efteråt! Det inger ju hopp. Tycker du att det har gått att släppa oron under den andra graviditeten?
Själv tycker jag att jag kunde komma ur den värsta sorgen ganska snabbt. Efter 3 veckor var jag på jobbet igen och saker har återgått till det normala på många sätt. Men de senaste veckorna har det börjat kännas värre igen. Jag tänker på allt det som skulle ha blivit och som nu aldrig kommer bli. Det känns så fruktansvärt orättvist. Och just nu känns det som att vi aldrig kommer få något barn, att vi gick miste om vår chans. Vi har gjort ett test för att se om vi bär på anlag för kromosomfelet men som tur är gjorde ingen av oss det. Att det blev fel på just vårt barn är alltså en fruktansvärd slump... Fattar att detta kan drabba vem som helst, men alla runt omkring mig föder friska barn på löpande band. Kan inte riktigt komma över hur jobbigt det känns. Men jag är såklart glad för deras skull. Och glad för er, grattis till den lilla som kommer!

linsen79

Äldre 19 Oct 15:32

#8

Frassex skrev 2017-10-19 13:54:50 följande:

Känner att jag bara måste få skriva till dig! Vi gick också igenom ett sent avbrytande i augusti pga sjukt barn (var i v20), nu har det gått 7v och en dag. Upplevde också att de tre första veckorna var brutalt hemska men att livet ändå tickade på hyffsat normalt när man var tillbaka på jobbet. Men det är samma för mig, de här dagarna som varit upplevs så himla sorgliga för allt man gått miste om, det barn man aldrig fick lära känna och det känns som att alla får friska barn och jag ser stora fina magar överallt. Saknaden är enorm och man undrar hur framtiden ser ut, kommer man nånsin få ett friskt levande barn? Hjärtat och kroppen bokstavligen skriker efter att få ett barn i magen igen men samtidigt skrämmer det mig, tänk om det händer igen? Försöker tolka kroppens signaler nu, försöka förstå om den är ?normal? och återhämtad efter det den varit igenom men det känns som att vägen tillbaka är lång... hur ser ni på framtiden? Får ni en ny möjlighet till ivf? Kram!

Vad jag känner igen mig! Kanske är det så att det måste gå lite tid för att det ska"sjunka in"? Den första tiden kände jag mig mest chockad över själva aborten eftersom den blev så långdragen och jag mådde extremt dåligt, hade känslan att jag skulle dö. Så det överskuggade allt lite. Därefter kom sorgen av att ha förlorat ett barn. Men på något sätt kändes det som att jag kunde skaka av mig det lite med att "barnet hade ju inte kunnat få ett bra liv, om det ens skulle överleva". Så jag tyckte det gick ganska bra att ta mig vidare. Det kändes rätt ok på jobbet även om jag saknat energi och entusiasm. Men nu är det som att sorgen kommit ikapp på något sätt... Kanske gick jag för fort fram från början? Precis somdu skriver, hur kan en veta vad som är "normalt"?

Först tänkte jag att jag aldrig skulle vilja riskera ett nytt försök. Men efter att ha pratat med min barnmorska, en kurator och med de på ivf-stället blev jag övertygad om att ett nytt försök var enda sättet att gå vidare. Vi hade två frysta ägg kvar. Så nu gjorde vi precis ett nytt försök, 2 månader efter aborten, och det verkar ha misslyckats. Kanske är det som gör att det känns ännu värre just nu... Tanken att vi kanske bara hade en chans.
Hur känner ni? Kommer ni försöka igen? Känner du att du har stöd i allt som hänt?
Styrkekram!

linsen79

Äldre 26 Oct 16:16

#10

Frassex skrev 2017-10-19 22:09:57 följande:

Ja det är nog så, att det måste gå lite tid, förhoppningsvis läker såret även om ärret alltid kommer att finnas där, hur man hanterar och går igenom en sorg är nog väldigt individuellt och finns nog inga svar på hur man ska göra även om jag önska att det gjorde det så allt skulle kunna kännas bättre snabbare. Vår abort var också långdragen, vår dotter kom inte förrän vid nio på kvällen och vi blev tvungna att övernatta på sjukhuset, var totalt utmattad efter det. Men hade en jättefin barnmorska som tog hand om mig väl, gjorde allt för att jag skulle få bra smärtlindring.

Vad glad jag blir att ni vågade försöka igen men tråkigt att du tror att det inte gick vägen, jag hoppas såklart att du har fel, är det nära testdagen? Jag hoppas innerligt att det går hela vägen nästa gång om det inte går denna, ni kommer att få ert mirakel! Har ni ett fryst ägg kvar eller behöver ni plocka ut nya isåfall?

Jag vill jättegärna försöka igen och min sambo med, kropp och själ skriker efter ett barn, det känns så tomt i mig när allt blev som det blev men jag är SÅ rädd att det ska upprepas, kanske inte av samma orsak men det finns ju så mycket annat som kan gå fel och det skrämmer mig något så fruktansvärt. Men på något sätt har längtan tagit över rädslan så jag tror vi försöker så fort det känns som att kroppen läkt klart. Har haft en mens nu, är på cykeldag 14 och hade hoppats att kroppen skulle återhämtat sig men jag tror att jag fortfarande har lite avslag då flytningarna inte är helt vita eller hur jag nu ska förklara. Tror denna cykel blir utan ägglossning så får nog vänta lite till, vågar inte ha sex än, är rädd för infektion så länge det finns en viss antydan till olika nyanser av beige/brunt. Kände du att din kropp återhämtade sig snabbt?

Jag har fått bra stöd, vi har gått hos kurator några gånger och hon sa att vi kunde komma tillbaka närsomhelst och att det kan vara bra om vi blir gravida igen. Jag är tyvärr sån som gärna isolerar mig lätt när jag mår dåligt så har inte träffat mina vänner eller familj så mycket men har sakta men säkert börjat göra det nu de senaste två veckorna vilket har varit skönt men ändå jobbigt på nått vis. Har lite svårt att prata öppet om allt men tycker det är skönt att skriva av mig istället, både här och i dagbok, jag finner det lättare att uttrycka mig i skrift på nå vis. Sen vet ingen på mitt jobb om att jag var gravid eller aborten förutom min chef och en kollega som vart gravid samtidigt som jag. Det har känts väldigt skönt att ingen vetat, jobbet har blivit lite av en safezone där jag kan låtsats som att inget har hänt, där livet bara traskar på som vanligt, kunna slippa sorgsna blickar och varma kramar. Hur har du upplevt med stöd? Har du varit öppen inför andra med det ni gått igenom?

Hej igen!
Vår dotter (visste inte att det var en dotter då, frågade först på återbesöket på sjukhuset) kom efter kl 23 och tyvärr var moderkakan som kom några timmar senare inte hel så fick göra en skrapning på fm dagen efter. Var helt slut när vi äntligen fick åka hem på eftermiddagen.
Vad skönt att du hade en bra barnmorska och bra smärtlinding, även om det drog ut på tiden. Vilket sjukhus var du på? Jag var i Huddinge och har en ganska blandad bild av hur de bemötte mig där tyvärr.
Tycker också att det är svårt att prata om det här. Jag hade inte heller berättat för dem på jobbet, bara min chef och nån mer. Tycker det är skönt att slippa tänka på det där, på vem som vet osv. Samtidigt kan jag ibland tänka att det vore skönt om mina kollegor visste för det känns lite jobbigt att vara "stark" hela tiden. Och att gå runt och framstå som om du mår bra...
Jag gick också till kurator först men kände inte att det gav så mycket så jag slutade. Men nu börjar jag känna att jag kanske borde försöka prata med nån igen, eftersom det inte riktigt blir bättre... Men jag tycker också att det ibland bara är skönt att skriva av sig lite. Träffade en del vänner ganska fort och i vissa fall var de väldigt bra stöd. Andra upplevde jag som att de reagerade ganska konstigt, vilket gjorde mig rätt ledsen. Försöker tänka att de bara inte vet vad de ska säga och göra, att deinte menar något illa, men det hjälper ju inte alltid ändå.
Kroppsligt tycker jag att jag återhämtade mig ganska snabbt. Blödde i typ 2-3 veckor. Fick mens efter 6 veckor. Och nu verkar allt som vanligt igen. Min andra mens var mer som den brukar vara, den första mensen var ganska kort och intensiv så kanske var kroppen inte helt som vanligt än då.
Har ett fryst ägg kvar. Tror vi ska försöka igen med det nu denna månad. Om det inte funkar vet jag inte hur vi gör... Vet inte om jag vill ta ut fler ägg. Känns inte bra med alla sprutor och hormoner och grejer som krävs. Jag är öppen för adoption så det kanske får bli det till slut.
Hur mår du nu när det gått ännu en vecka? För mig är det bättre just idag. Men helgen var rätt sorglig. Vi åkte till minneslunden där vi fått veta att de spridit askan. Det var rätt ledsamt, men också fint. Ta hand om dig! Kram!

linsen79

Äldre 26 Oct 16:22

#11

Och som tillägg - jag är verkligen livrädd för att något annat ska hända om jag blir gravid igen. Det finns ju så otroligt mycket som kan gå fel. Inser det mer och mer. Så många verkar bara skaffa barn utan att öht fundera över att det ska hända nåt med barnet. Jag har med min egen upplevelse, och av att läsa om andras, verkligen blivit ödmjuk inför det faktum att (friska, levande) barn verkligen inte är en självklarhet...

linsen79

Äldre 29 Oct 19:49

#13

Frassex skrev 2017-10-29 15:37:55 följande:

Vi var på södersjukhuset och hade 3 olika barnmorskor och 1 sjuksköterska under förloppet eftersom det drog ut på tiden. Jag kan hålla med dig om att bemötandet var olika, den första ville jag bara slå till pga ordval osv men kvällssköterskan var fantastisk. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, vad som sagts till en osv, vissa ord etsar sig fast i minnet.

Jag känner som du med kuratorn, det gav inte så jätte mycket men har också funderat om jag skulle fortsatt längre iallafall då jag inte pratar med någon annan om det eller om jag ska kontakta henne igen längre fram. Har gått med i en facebookgrupp nu, Livet efter avbruten graviditet, tänker att jag kanske kan finna lite stöd i den, skriva av sig och dela tankar med andra.

Den här veckan har varit jobbig både fysisk och psykiskt då min kropp inte alls verkar återhämta sig, både intensiva smärtor och skvättblödningar så har vart på kontroll på sös och ska till gynekolog på måndag. Vi fick också brev i veckan att vår dotter är gravsatt så vi var på minneslunden i fredags med ljus och blommor, mycket tårar vart det. Men känns skönt att ha en plats att gå till, en plats där man vet att hon finns.

Jag hoppas innerligt och ska hålla tummarna att detta ägg blir en graviditet och att det går hela vägen! <3

Stackare, känner såväl igen hur det verkligen är upp och ner dag för dag! Och jobbigt att det dessutom inte känns bra fysiskt. Bra att du har kontakt med dem och får komma på kontroll iaf. Säkert inget att oroa sig för, men bra att kunna få det bekräftat iaf.

En i bekantskapskretsen var också på Sös och berättade att hon fick fantastisk behandling där. Skönt att du hade iaf en som var riktigt bra! På Huddinge var den första jag fick träffa riktigt läskig, hon sa inte ett ord, satt bara och tittade på mig med konstig blick närjag satt där och storgrät (dessutom var hon själv höggravid, vilket kändes än jobbigare). Men nattsköterskan var super hos mig med!

Tack för tipset om gruppen! Ska kolla in den. Har gått med i en grupp för "änglamammor" men tror att en grupp mer specifikt inriktad på avbruten graviditet kan vara bra!

Lyssnade på detta härom dagen och kände väl igen mig! sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=6802594

Känner du att du och din partner kan prata med varann om allt och vara ett stöd för varandra? Stor kram!

linsen79

Äldre 30 Oct 21:27

#15

Frassex skrev 2017-10-30 19:09:55 följande:

Vissa människors uttryck eller saker de gjort eller inte gjort har verkligen satt sina spår. Jag försöker tänka att dem inte menade illa utan inte bara har förståelse. För det måste ju vara enormt svårt att veta hur vi önskar bli bemötta eller hur vår sorgeprocess är, det måste man nog själv gå igenom för att ens kunna ha en aning om. Jag har på senaste börjat tänka mer på det, hur jag är mot andra och hur jag upplevs. Ibland känner jag sån enorm skuld, att karma is a bitch, kanske jag får skylla mig själv, hade jag vart en bättre människa kanske detta aldrig hade hänt. Jättejobbig känsla... undrar om jag hade kunnat påverka utgången genom ngt jag gjort eller inte gjort även om jag vet att det inte är så.

Jag har haft bra stöd hos min sambo, vi pratade väldigt mycket i början och grät floder tillsammans, satt långt in på natten ute på balkongen och bara var vissa dagar. Jag upplevde att vi kom väldigt nära varandra. Men hans sorgeprocess har gått så mycket fortare. Det sa även kuratorn, att det brukar gå snabbare för mannen eftersom han inte genomgår kroppsförändringarna. Jag känner att jag fortfarande sörjer även om det blivit bättre än de första veckorna men han blev som ?vanligt? och började jobba någon vecka efter. Han har även haft lättare att prata om allt med sina vänner och började träffa folk ganska snabbt. För mig tog det 3v innan jag ens kunde/orkade träffa mina föräldrar. Ibland har jag känt mig lite ensam i mitt ekorrhjul och orkar inte dra upp allt för hans skull igen, när han ändå mår bra, så då sitter jag gärna själv med mina tankar och tårar. Hur har ni haft det?

Hur är det för dig när det gäller andra gravida? Jag har så många nu i min omkrets (både jobb och vänner) som väntar barn. Jag är ju så avundsjuk så det skriker i kroppen men försöker trycka undan det och glädjas åt dem. Dem på jobbet vet ju inget men jag tycker det är jobbigt att många disskusioner handlar om graviditeter och bebisar. Ibland vill jag bara skrika åt dem att vara tysta, att jag förlorat ett barn men så hejdar jag mig och sitter tyst och ler, ibland blir jag tvungen att gå in på toaletten för att gråta en skvätt. Jag vill inte känna avundsjuka, jag vill ju vara glad för deras skull, vi alla kämpar ju på olika sätt men det är svårt att hålla känslorna i styr.

Tack för ljudklippet! Kände igen mig i mycket. Har upplevt att det här ämnet med att förlora barn/sena avbrytanden inte talas om alls, fast jag insett på senaste hur många vi är som fått genomlida denna tragiska utgång! Kram till dig!

Du har helt rätt i att folk sällan menar något illa, att det bara inte förstår hur det är. Jag försöker verkligen tänka så. Och i början tycker jag faktiskt att det gick bra. Jag kunde ju knappt fatta själv! Men på senare veckor har det på nåt sätt börjat kännas värre. Märker att jag drar mig för att kontakta personer som jag upplever har uttryckt sig lite okänsligt. Kanske framförallt de som har barn. Det är många som har barn i min umgängeskrets, och många som nyss fått eller ska ha. Det hugger liksom till varje gång jag ser en ny bäbis på Facebook eller Insta. Förstår verkligen hur du menar när du skriver att du vill glädjas med dem, men att det är svårt. Kanske för att alla andra verkar tycka att det bara är att skaffa barn "bara sådär". Kan också känna sån skuld över att det blivit som det blivit. Att det är mitt eget fel att det inte lyckats för just oss. Det är ju ingen rationell känsla, men jag kan inte låta bli att känna att det är ett misslyckande.
Min man är stöttande. Och i början kändes det verkligen som vi kom närmare varann i sorgen. Att det var vi tillsammans, att vi iaf hade varann. Men precis som för er har han kommit vidare mycket fortare. Han tänker inte så mycket på aborten, eller på vår lilla tjej nu. Han är som vanligt, har gått helt upp i jobbet. Och jag känner mig också lite ensam kvar. Vissa dagar tycker jag det känns väldigt tungt. Idag är en sån dag. Grät lite hysteriskt en stund, och min man försökte trösta så gott han kunde.
Är glad att det iaf finns såna här ventiler på nätet! Kan bara tänka mig hur det kändes förr, närdet var helt locket på. Måste ha varit fruktansvärt. Så även omdet känns svårt att prata omdet idag sågår det ju iaf åt rätt håll... Filmen Efter Ines ska visas på SVT i veckan. Vill gärna se den, men är samtidigt rädd för alla känslor som kan komma... Hoppas du har en ok dag! <3

linsen79

Äldre 5 Nov 16:19

#18

Frassex skrev 2017-11-02 09:17:13 följande:

Känner igen mig i allt du skriver! Och som du säger, tänk om nätet inte fanns, grupper och andra människor att finna stöd i, jag vet inte hur jag hade klarat det då! Det här har betytt väldigt mycket för mig och jag är så tacksam att kunna få ventilera!

De senaste dagarna har jag börjat tänka på att börja försöka igen, hur det skulle kännas, den där jakten på ägglossning och väntan på mens eller icke mens. Fick positiva nyheter av gynekologen i måndags, ägglossning var troligen just den dagen jag var hos honom men slemhinnan var bara 4mm, för tunn för en det ska bli en graviditet sa han men gav oss klartecken att vi kunde köra på när vi är redo, han var 100% på att allt var ute. Hade en stor klump som kom ut i fredags, han trodde det var en bit moderkaka som simmat omkring i livmodern. Min kropp börjar kännas ?normal? sen i lördags, ingen smärta eller blödningstendens sen i lördags men jag antar att hormonerna behöver normaliseras också mtp den tunna slemhinnan. Jag är lite rädd hur det kommer kännas när mensen kommer, om vi är redo eller inte, min själ skriker efter barn men samtidigt känner jag mig lite rädd. Men jag är sååå glad att kroppen är okej nu, bara känslan att slippa trosskydd är fantastisk!

Såg att dokumentären om inez går ikväll! Jag kommer nog titta på den även om det hugger till lite i hjärtat, är också rädd för alla känslor men tänker att jag ska försöka välkomna dem, det är bra att få känna och sörja! Hoppas allt är okej med dig! Kram!

Åh så skönt att allt ser bra ut! Det måste verkligen vara en lättnad. Så tyckte iaf jag när jag varit hos läkaren och hon sa att allt var i sin ordning. Det var iaf ett steg åt rätt håll. Och sen om en vill försöka på nytt direkt eller vänta lite är nog väldigt personligt. Nu i efterhand känner jag att vi nog försökte lite för snabbt. Jag hann inte riktigt med mentalt. Denna månad ärmin cykel inte i fas med klinikens öppettider så vi kunde inte försöka. Vilket nog kanske var bra ändå. Men hoppas att det inte blirsåäven nästa månad. Om datumet för insättning blir på helgen måste vi vänta igen... Känns frustrerande att vara så beroende av det. Men just nu kanske det ändå är lika bra.
Såg Efter Inez och fick såont i hjärtat där i början när de bar runt på hennes lilla kropp. Hon var så lik vår lilla....Så liten och röd. Är glad att vi valde att titta på henne efteråt, men ibland när jag ser den där lilla varelsen framför mig på näthinnan känns det som jag ska brista.
Vi ska ut och tända ljus för våran lilla Bullen på Skogskyrkogården ikväll. Kommer bli fint, men även jobbigt. Tror som du skriver att det är bra att välkomna känslorna, även om de ärsvåra.

linsen79

Äldre 7 Nov 21:09

#22

Frassex skrev 2017-11-06 21:38:33 följande:

Ja det var väldigt skönt! Började tempa mig igen efter första besöket för att ha koll om mensen skulle komma och jag hade visst äl förra månd när jag var hos gynekolog nr 2. Idag blöder jag igen dock och mensvärk, bara 7 dagar efter äl dök mensen upp. Mina hormoner är visst helt urbalans, lutealfasen ska ju inte vara såhär kort :( men blickar frammåt nu, vi har pratat idag och ska försöka igen nästa äl! Jag hoppas din cykel är i fas med kliniken nästa månad, förstår er längtan!

Förstår hur du kände när du såg dokumentären, jag började gråta redan när jag såg att hon låg bredvid dem i sängen. Men jag vart så glad när det slutade så lyckligt, jag hoppas det blir så för oss också i framtiden.

Jag är glad att vår flicka också finns på skogskyrkogården, det är ju himla fint och stämningsfullt där. Jag hoppas ni hade en fin helg!

Vet inte om det är du som hittat till facebookgruppen men tyckte jag kände igen din berättelse, välkomen isåfall <3 jag hoppas vi kan finna mkt stöd där!

Ja, vad kul att hitta dig där! Oach tackför tipset! Känns som en bra grupp. :)

Förstår att det är jobbigt när kroppen inte känns riktigt som den ska. Det är ju så många hormoner i kroppen under graviditeten också... Vet inte hur lång tid allt sånt stannar kvar heller. Håller tummarna för att din cykel är i balans nästa månad!

Tycker Skogskyrkogården är så fin! Är glad att vi valde den! Lite för mycket folk där i helgen kanske för att jag skulle känna ro att sörja, men väldigt fint med alla ljus.

Hoppas du är ok! Vi ses i gruppen! <3

linsen79

Äldre 7 Nov 21:16

#23

Kattflickan skrev 2017-11-06 22:09:56 följande:

Jag har gjort två relativt sena aborter pga att barnen hade downs syndrom. Det är hemskt att abortera ett barn som man planerat och önskat sig mer än något annat i världen. Det är svårt att komma vidare. Helt ärligt så är jag inte samma person idag som jag var innan. Men jag har genom att göra PGD lyckats få två friska barn och är lycklig. Men minnet av barnen jag aborterade bär jag alltid med mig.

Försök att ta det lugnt, gör saker tillsammans. Om ni har tiden, ta en paus i barnverkstaden. Låt er få vara ledsna. Be att få träffa en genetiker för att utesluta att kromosomfelet är ärftligt. Kram!

Tack för stödet! Det betyder mycket att läsa om andra som gått igenom liknande saker, och att veta att det går att komma vidare. Även om varje historia gör en ledsen och sorgsen över vetskapen att så många drabbas av detta fruktansvärda är det mycket värt att veta att du inte är ensam. För ibland känns det verkligen så.

Är så glad att höra att du fått två fina friska barn! Grattis till dig och din familj! <3

Vi har fått veta att ingen av oss bär på anlag för kromosomfelet och det är en enorm lättnad. Vi tar en liten paus nu, men vet inte riktigt hur länge. Fyller 39 nästa år och börjar känna att tiden rinner iväg... :(

Kram till dig!

linsen79

Äldre 20 Nov 20:17

#26

Rydén91 skrev 2017-11-13 19:31:34 följande:

Hej jag har själv gått genom en abort därimot av andra skäl som jag egentligen inte ville göra en abort men blev helt knäckt av släkt vänner pojkvän m.m som va emot allting.

Jag gjorde aborten 2 september 2010 sitter ännu kvar hade köpt kläder skor lite av varje hade beräknat ha kvar barnet gick till 17+4 dagen jag gjorde aborten. Ja fick bo på ett bornde under tiden ja mådde så dåligt som jag gjorde just då. Jag har själv rädlsa än idag att bli gravid igen men viljan finns då jag träffade min man 2012 och vi har hållt ihop vårt och torrt under åren och jag vet att han kommer finnas där för mig.

När jag gjorde min abort så började kl halv 9 på morgoneb med sammandragningar m.m som du själv gått genom man gick och grät i floder ville inte leva just då m.m när allt var över sent em samma dag så kände jag mig tom vilsen visste inte vart kag skulle ta vägen. Jag flyttade hem efter ett tag efter aborten och begravningen var gjord 20 sept. Jag skaffadd en hund när jag väl flyttade hem igen till en tom lägenhet. Ja grät varje dag och hade/har skuldkänslor att jag tog död på ett liv m.m men ja bestämde mig att aldrig göra en sådan sak igen om det inte är av andra anledningar man inte kan sj göra något åt. Man måste försöka bestämma sig att försöka intr skuldsätta sig själv vara stark även om det är väldigt jobbigt. Det tog 6 mån ungefär innan jag blev gravid och är rädd att nya graviditeten ska bli värre än första

Hej!
Vad ledsamt att du kände att du gjorde en abort trots att du inte egentligen ville. Det måste vara en fruktansvärd sak att gå igenom.
Jag känner verkligen igen mig i skuldkänslorna. Jag kände det väldigt starkt just när allt hände men tror det är något som följer med en hela livet tyvärr... Har de minskat med tiden iaf? Hoppas din nya graviditet går bra och att du kan njuta lite av den! Grattis och lycka till!

linsen79

Äldre 20 Nov 20:19

#27

olosar-6 skrev 2017-11-11 23:00:59 följande:

Jag kunde också gå vidare ganska snabbt efteråt, man måste annars blir livet inte bra och man fastnar i sorgen. Däremot har jag inte kunnat njuta av min nuvarande graviditet på samma sätt som innan besked kom under den förra. Men det är väl nått man får leva med när man haft sådan "otur" tidigare. Hur liten sannolikhet är att något ska hända så ligger ju det som hänt i bakhuvudet .. Nu är det bara dagar kvar dock.. ????

Det kommer säkert gå jättebra! Inte konstigt att det finns en oro, men sannolikheten att det händer igen är ju så minimal. Lycka till med nya livet nu! :)

Hur går en vidare efter sen abort?

INNEHÅLL