Problem med 18-åring
Vi har en 18-årig son. Hela uppväxten har varit harmonisk och kärleksfull i en klassisk kärnfamilj och han har alltid varit duktig i skolan och på allt annat han har hittat på, såsom sport. Han gick ut nian med mycket bra betyg. När han började gymnasiet så började problemen. Han blev rejält skoltrött och sjukdagarna blev fler än tidigare. Han kämpade dig dock igenom ettan med hyfsade betyg. I årskurs 2 eskalerade problemen. Han insåg sina problem själv och lyckades få byta till ett annat gymnasieprogram och hoppades att det skulle gå lite bättre där. Det gjorde dock inte, utan bara efter en månad där gav han upp. Han skulle sluta skolan fick han för sig. Vi lyckades få kontakt med skolan och kurator m m och kom fram till att vi skulle försöka få honom tillbaka till skolan. Utan att gå in på för mycket detaljer så kom han igång med lite studier igen under våren hos en studiecoach, men senare under våren (strax efter hans 18-årsdag) så gav han upp även detta och avsåg att gå om hela årskurs 2 istället med början i höst.
Vår förhoppning var att det här bara var skoltrötthet, men nu det känns som att det under det senaste året bara eskalerat på andra plan också. Nu i sommar har han inte brytt sig om att söka några sommarjobb. Istället så har han tillbringat sommaren mestadels inomhus med att spela TV-spel och titta på TV-serier och sport. Han har helt fel dygnsrytm och slarvar även med matvanorna och orkar aldrig laga någon mat själv. Han har alltid haft många vänner, men han har mindre och mindre socialt umgänge nu.
Han säger att han är helt inställd på att fullfölja gymnasiet och börja igen i höst, men min farhåga är att han inte kommer att orka det, eller han att kommer att ge upp igen efter ett kort tag, med det här självdestruktiva beteendet.
Då kan man undra vad vi är för föräldrar som inte ställer några krav på honom. Som sagt så har det inte varit några problem med honom under hans uppväxt. Han har alltid skött sig, så vi har aldrig behövt ryta i eller ställa krav på honom tidigare. Han har alltid varit viljestark. Nu när vi behöver ställa krav på honom så känns det på något sätt försent och försöker vi diskutera med honom om hans problem så spårar det nästan alltid ur direkt och han tycker inte att vi ska lägga oss i. Det funkar helt enkelt inte.
Vi trodde att han var på rätt spår i våras, men nu känns det värre. I övrigt så lever vår familj är bra liv, men problemen med sonen tynger oss.
Vi vill så gärna hjälpa honom, men han vill inte ha hjälp från oss. VI tycker att han ska ta professionell hjälp, men eftersom han är över 18 så måste han ju gå med på det här.
Jag känner att vi måste börja ta tag i problemen innan skolan börjar om en månad.
Råd emottages tacksamt!