Avbröt i v 21+5, hur går man vidare?

För snart ett år sedan var jag med om det tyngsta i mitt liv.

Jag var gravid med vårat fjärde barn, det visade sig att hon hade vattenskalle och ett stort ryggmärgsbråck. Hennes livskvalité skulle vara hemskt dålig så vi valde det tunga valet att avbryta. I vecka 22 föddes hon.

Jag var helt förstörd, jag var arg, livet kändes grymt och orättvist. Jag hade henne hos mig länge, ville minnas varje detalj av henne från den enda stunden jag fick tillsammans med henne.

Tiden gick, saknaden var enorm, man blev ledsen och arg de första dagarna..Men, hur svårt det än är för dig att tro mig nu, så kommer det bli lättare. Låter så jäkla illa att säga det till dig, för jag minns själv vad jag tyckte om folk som sa så till mig där och då..Men så är det..saknaden kommer alltid finnas kvar, men förhoppningsvis så kommer du kunna känna samma känsla som jag har idag, att det var det bästa för lillen. Att vara glad för den lilla stunden man fick. Nu vet inte jag om du tog något kort på din son, men det gjorde vi på vår dotter och det kan ibland kännas skönt för mig att se på, att se att hon faktiskt är en del av vår familj även om hon inte finns med oss.

Lägg tanken på att bli gravid igen lite på hyllan, vänta tills du känner att livet är lättare igen. Jag tror du kommer våga, jag själv hade samma tanke..var livrädd för att bli gravid igen, men idag tänker jag inte så, om det skulle hända..Jag vet inte alls om detta blir till någon hjälp för dig nu, ville bara beklaga och visa att jag förstår precis hur det känns, men det kommer bli lättare..tillåt dig att vara ledsen och låt det ta den tid det tar.