22 år, alla odds emot mig

Jag är nyss fyllda 22, har exakt alla odds emot mig för att bli godkänd att adoptera, men det här är min historia...:

Enda sen jag var 13 år har jag tyckt det varit naturligt att adoptera, kanske inte för alla, men för mig. Jag vet inte direkt var det kommer ifrån, har ingen i min närhet som adopterat (då) och att adoptera var inget alternativ hos mina föräldrar.

Till saken hör att jag har en ganska olycklig historia som gör att jag absolut inte vill infinna mig i en relation med en man för att leka happy family. Det finns liksom inte. Jag hade en kort relation nyligen - första och sista - och jag var bara fullkomligt obekväm och gick på tårna exakt hela tiden. Jag skulle absolut tycka att det vore fint att bära mitt eget barn, men det är liksom inte den enda vägen till att bilda familj - enligt mig.

Vi har visserligen kommit en bit på vägen gällande normer och förväntningar och liknande, men jag upplever ändå att det är något tabubelgat att inte bilda familj på det förväntade sättet. Man behöver inte vara man och kvinna för att vilja ha/skaffa barn. Åter igen, jag har inget emot att vara gravid och insemination är väl en väg att gå, men för mig är ändå adoption mitt förstahands val.

Jag är som sagt 22, pluggar på komvux, ska senare utbilda mig till lågstadielärare. Minimigränsen är ju 25, och det är ju inte för inte som jag hade velat ha hem min skatt helst igår, men jag vet och förstår att jag måste komma tillbaks på banan själv först. Jag har även en del diagnoser, PTSD är en av dem, och jag vet att jag måste bli av med den först. Jag vet att jag behöver bli stabil. Jag vet att jag behöver ha fast inkomst. Jag vet att jag behöver ett stabilt boende. Jag vet allt det där, men det finns inga gränser för att drömma.

Jag tror väldigt mycket på att man korsar vägar med de man behöver i livet, och jag tror också att det finns mål med att man lever just det här livet. Jag ser väldigt ofta framför mig en pojke på en åker med en kratta i handen, och han är min. Jag vet det. Han kanske inte är född än, men den pojken är en symbol för det som väntar. Här om natten drömde jag att jag fick hem min lilla, och jag har nog aldrig varit så besviken över att vakna. Det är liksom som att en bit fattas mig.

Någon som vill dela sina tankar?

Kanttant skrev 2017-07-12 21:28:01 följande:

Varför vill du just adoptera? Istället för t.ex. insemination.

Rekommenderar dig att läsa på om adoptionsprocessen och adoptionsindustrin, från mer kritiska källor. Det är inte så rosenskimrande och fint som de flesta föreställer sig. När jag var yngre hade jag också seriösa tankar om att jag ville adoptera istället för att skaffa biologiska barn. Jag hade (som de flesta har) en rätt naiv bild av det hela, föreställde mig väl att det fanns så otroligt många barn som behövde ett hem och en familj och att det kändes själviskt att då skaffa biologiska barn. Men sedan har jag fått lära mig att verkligheten ser rätt annorlunda ut. Adoptionsindustrin har många mörka och rentav smutsiga sidor som jag tror att man absolut borde vara medveten om ifall man har planer på att adoptera.

Samt sätta sig in i problematiken kring upplevelsen för adoptivbarnet i fråga. Det krävs en enorm förståelse för att varnet dels har med stor sannolikhet vart med om flera trauman i sitt unga liv. Detta är något som inte är helt lätt att hantera och något man bör förbereda sig själv för så gott det bara går, helst ta professionell hjälp. Även all den problematik (och oförståelse) som ofta uppstår vid transrasiala adoptioner. Många, många undersökningar visar att dessa barn till större del lider av psykisk ohälsa, och många vittnar om att detta är dels pga de svårigheter och den oförståelse (hos adoptivföräldrar och omgivning) som uppstår.

Kan rekommendera att gå in och läsa t.ex. Stulen Identitet på Facebook (eller stulen_identitet), Vardagsrasismen (blogg, klicka på kategorin adoption) samt att googla allmänt om adoptionsindustrin från andra källor än t.ex. adoptionscentrum och dyl.

Menar inte att pissa på din dröm, men adoption är ett otroligt känsligt ämne på så många sätt. Man bör närma sig det med stor ödmjuket, respekt och realism. Och man bör definitivt läsa på rejält för att förstå vad det faktiskt rör sig om, samt för att kunna hantera det bra ifall man väljer att ändå gå igenom med det. Att drömma sig bort i en vacker bild av hur fantastiskt det skulle vara att adoptera gör ingen en tjänst, varken dig och framförallt inte barnet.

Tack för att du delar med dig.
Jag har som sagt gått och tänkt på detta i nästan tio år, och i början var ju fruktansvärt naiv. Föreställde mig en bild av rosa moln och enhörningar i princip. Men med åren har jag helt klart fått en annan bild av det hela. Jag skulle säga mig vara ganska påläst - inte om allt och har heller inte läst var enda artikel - och jag skulle nog hävda att jag har rätt bra koll. Men som med allt finns det baksidor (klädindustrin tex) och det handlar väl om att ta ställning utifrån den kunska man har och försöka vara så "neutral" som möjligt. Livet är en ständig resa och det händer saker hela tiden, jag tror på att man har en calling i livet och detta är min.

Ang insemination har jag tankar kring det också, men än så länge har jag inte behovet av att vara gravid själv. Det kanske kommer senare, men under tiden är det detta jag strävaar efter.

22 år, alla odds emot mig

INNEHÅLL