22 år, alla odds emot mig

Jag är nyss fyllda 22, har exakt alla odds emot mig för att bli godkänd att adoptera, men det här är min historia...:

Enda sen jag var 13 år har jag tyckt det varit naturligt att adoptera, kanske inte för alla, men för mig. Jag vet inte direkt var det kommer ifrån, har ingen i min närhet som adopterat (då) och att adoptera var inget alternativ hos mina föräldrar.

Till saken hör att jag har en ganska olycklig historia som gör att jag absolut inte vill infinna mig i en relation med en man för att leka happy family. Det finns liksom inte. Jag hade en kort relation nyligen - första och sista - och jag var bara fullkomligt obekväm och gick på tårna exakt hela tiden. Jag skulle absolut tycka att det vore fint att bära mitt eget barn, men det är liksom inte den enda vägen till att bilda familj - enligt mig. 

Vi har visserligen kommit en bit på vägen gällande normer och förväntningar och liknande, men jag upplever ändå att det är något tabubelgat att inte bilda familj på det förväntade sättet. Man behöver inte vara man och kvinna för att vilja ha/skaffa barn. Åter igen, jag har inget emot att vara gravid och insemination är väl en väg att gå, men för mig är ändå adoption mitt förstahands val. 

Jag är som sagt 22, pluggar på komvux, ska senare utbilda mig till lågstadielärare. Minimigränsen är ju 25, och det är ju inte för inte som jag hade velat ha hem min skatt helst igår, men jag vet och förstår att jag måste komma tillbaks på banan själv först. Jag har även en del diagnoser, PTSD är en av dem, och jag vet att jag måste bli av med den först. Jag vet att jag behöver bli stabil. Jag vet att jag behöver ha fast inkomst. Jag vet att jag behöver ett stabilt boende. Jag vet allt det där, men det finns inga gränser för att drömma. 

Jag tror väldigt mycket på att man korsar vägar med de man behöver i livet, och jag tror också att det finns mål med att man lever just det här livet. Jag ser väldigt ofta framför mig en pojke på en åker med en kratta i handen, och han är min. Jag vet det. Han kanske inte är född än, men den pojken är en symbol för det som väntar. Här om natten drömde jag att jag fick hem min lilla, och jag har nog aldrig varit så besviken över att vakna. Det är liksom som att en bit fattas mig.

Någon som vill dela sina tankar?