22 år, alla odds emot mig

Jag blir rörd av din dröm/önskan trots din ringa ålder så verkar du ha bestämt dig att ta hand om ett barn, vilket är behjärtansvärt fint. Jag fick barn fast jag var för ung & omogen och så jobbade jag tvåskift för att sedan tvingas jobba ständig natt. mitt barn och modern flyttade in hos en familj som hade mycket bättre förutsättningar än vi kunde erbjuda som föräldrar då, nu har hon blivit myndig och familjen adopterade henne. Vilket har varit extremt jobbigt för själen. Och ja det var mitt eget ansvar samt biologiska moderns, som bodde med barnet ett litet tag. Tills hon tröttnade och träffa en ny kille och flyttade därifrån! Men men hon växte upp hos fosterhemsfamiljen till en harmonisk och glad tjej. Jag fattade ett sådant beslut då att jag var tvungen att se till mitt barns bästa. första åren så kämpade jag med advokat familjerätten och hade planer på att bli ensamstående Pappa tiden gick och det hävdades att barnet får en bättre uppväxt i denna goda familj som hade resurser som jag inte hade. Javisst jag hade kärlek bostad jobb samt bil, men inte stor villa två bilar sommarställe på landet ute i skärgården egen brygga båt och hund. Denna livshistoria har format mig som människa och jag tror att det var då som jag beslutade mig för att ej skaffa barn och familj såsom jag antog att det skulle bli. Volvo villa vovve... PS. Familjen bodde i närheten av mitt dåvarande jobb men vilket var trevlig då jag besökte mitt barn "som den roliga farbrorn/killen" så beroende om jag jobbade morgon så kom jag på eftermiddagen eller om jag jobbade kväll var jag där på dagen, kul vi började få bra kontakt vi ritade målade och jag minns hur stolt jag kände mig mitt barn ville sitta i knäet och måla,sedan busade vi allmänt och lekte boll. Ibland fick vi gå ut och leka på tomten eller ta barnvagnen till affären efter ök. Jag minns att det satt en kvinna där från socialen vid köksbordet, kändes lite underligt som att jag skulle göra något fel "kanske kidnappa henne" jag vet än idag inte varför hon skulle närvara!? Då jag var en skötsam ung svensk kille utan problem. En dag reste sig mitt barn och pekade på mig och sade; "Du är min PAPPA!!!" trots att jag aldrig nämnt eller tjatat om det. Sedan av en händelse så minskade vårat regelbundna pappa barn- relation. Familjen reste till landet i skärgården på somrarna jag åkte dit ett antal ggr sen kom mitt jobb emellan och då vart arbetstiderna ständig natt, jag vaknade på kvällarna vid sju åtta och att jag jobbade nu söder om Stockholm förut var det norr där min unge levde. Inga bortförklaringar, men hur skulle jag hinna krama mitt barn äta etc på två timmar med ett så krävande arbete. Så jag blev helgpappa! Vilket var det bästa som gick o göra av situationen då. En irriterande sak jag bl.a kan erinra mig om är att tidigare när jag kontaktade dom för att träffa mitt barn fick jag ingen kontakt, så jag åkte till slut dit och ingen var där. Vilket sedan visade sig att som hade åkt iväg på semester långt bort utan min vetskap! Sedan flyttade familjen från mig och Stockholm till småland ca. 30 mil bort, Jag önskar allt gott och allt går bra och dem är trygga samt lyckliga där, nu träffas vi sällan bara sporadiskt.