Måste bara få ut det någonstans

?så trött, så ledsen och........

Nu skulle magen varit stor. Vi skulle ha planerat vagn....vi skulle planerat säng, namn....allt. Men det togs ifrån oss. Jag borde aldrig berättat för någon. Den förnedring och den skam jag känner just nu kan inte beskrivas. Hur kunde jag ens tro att det här skulle få gå vägen!? Så känns det. Har ni namnförslag......jag det har vi......massor......men ingen att ge det till. Jag tänker på dig varje dag. Vår fina bebis. Jag ser dig överallt...och det gör så förtvivlat ont. Jag känner mig så töntig och lurad som faktiskt trodde att vi kunde få det här. Jag planerar för dig fast jag vet att det inte är någon idé. Hur länge ska man orka må så här?!? Vi har en chans kvar på ett möjligt ivf.......sen är det över....

Jag vet att det inte ens knappt var ett liv, men för oss var den, trots sina blott 6 v, resten av livet. Det var vår bebis. Den var där.....och jag kan inte komma över att den dog. Jag känner mig så vilsen. Så besviken, arg, ledsen......