Måste bara få ut det någonstans

Jag kände så efter mina två första mf. Det var en förtärande sorg. Efter andra blev jag väldigt osäker på om jag ville ha barn över huvudtaget, men det gick över när jag träffade min gudson lite mer intensivt i några dagar
Drygt ett år efter andra mf fick vi äntligen ett levande barn. Sorgen gick inte över direkt, men började mattas av. Idag minns jag hur det kändes, men känner det inte längre.
När man sörjer ett mf sörjer man drömmen som aldrig blev. Framtiden man fick en glimt av och sedan förlorade igen. När man sedan sitter med verkligheten är det lättare att komma över drömmen.
Tillåt er att sörja, ni har rätt att sörja!
Och lycka till i framtiden!