4 åring med vredesutbrott

Låt henne skrika då. Självklart fortsätter hon med det eftersom hon vet att det fungerar. 

Maddi hon skriker ju tills hon somnar eller inte orkar mer och ibland tar det nästan en timme innan hon till slut tröttnar men det är samma visa nästa gång för det.

Känner igen detta med min son som fyller 6 år snart och har också ett liknande beteende som han haft sedan 4-årsåldern. Kan vara minsta lilla skitgrej som får honom att bli helt rosenrasande och börja skrika, kasta saker etc etc.... Kan vara ifall jag ber honom plocka upp sin keps från golvet eller att det serveras fel sorts pasta eller så =( Jag tycker det är bäst att ignorera det så gott det går för min tolkning är att han söker uppmärksamhet genom dessa utbrott. Brukar säga åt honom att det är OK att bli arg men att jag tänker gå därifrån i så fall vilket han inte vill. Jag upplever att han har haft mer utbrott sedan han fick en lillebror för 3 månader sedan, därav min teori att han vill bli sedd. Försöker ju att ge så mycket som möjligt av positiv uppmärksamhet istället men känner tyvärr att man inte räcker till hela tiden. Vet inte riktigt vad man kan göra mer utom att vänta ut då jag tänker att han nog är i en jobbig ålder....

Jag kan förstå att det är jobbigt att höra detta skrik och känner sig usel som förälderoch får dåligt samvete Men jag tror inte att det finns någon genväg. Vi har ett barn med diagnos så det är just vardagsproblem vi bollar med olika personer, bl.a. Skrik. Vi har även en normalbegåvad som också försöker få till sig saker med skrik.

Antingen ger/gör man vad barnet vill innan skriket kommer. Men när barnen väl börjar skrika så får man inte ge sig, för annars hjälper det med skrik. Sen hur lång tid det kommer att ta innanbarnen minskar skrikandet är ju individuellt.

Sen kan ni alltid ge en bekräftelse till barnet, nu är du arg/ledsen för att..... och när utbrottet lagt sig kan ni prata hur situationen.

Sen kan ni ignorera ett beteende. T ex barnet smäller i dörren, ni ställer er i dörröppningen så barnet inte kan smälla. Ni ignorerar beteende, ni ignorerar inte barnet.

Vår son har haft en miljard utbrott kring allt, från 2-årsåldern och uppåt. Nu vid sex år är det dock oerhört mycket bättre.

Vi har valt våra strider oerhört noga, eftersom annars orkar man inte. Krävs det lite curlande för att slippa ett utbrott så fine. MEN, vi har ändå satt gränser för oss själva. Dvs barnet får bestämma saker osv men jag bestämmer över mig och min kropp. Barnet ska absolut inte bestämma vilken vuxen som går med upp på morgonen, det har barnet inte med att göra. Dvs ni fattar beslut om era egna gränser och fattar vuxenbesluten, men därutöver underlättar ni för er själva så mycket som möjligt och undviker strider. Hjälp henne med småsaker just nu, toabesök, påklädning osv., låt henne få vara liten där (4-åring är inte så stor) men hon bestämmer inte om du ska byta plats (återigen, sätt gränser för din kropp)

Några blandade råd vi fick när vi var hos en familjeterapeut just pga detta:

1) Ha inte så mycket fokus på vad barnet gör (sparkar, slåss, skriker). Det är meningslöst att fråga om varför han gör som han gör.  Han vet inte det själv. Fokusera framåt. Vad ska vi göra nu - klä på oss, gå hem och äta äpple..  Avled

Tänk att barnet är 1,5 år när han blir arg.

2) Bekräfta hens känslor. Vi förstår att du blir arg. Är det jobbigt att gå från dagis? Vad jobbigt att ärmen fastnat. Vad tokigt att du ritade utanför.

3) Fem gånger mer positivt än negativt

4) Ta emot och krama. Beröm när hen mjuknat efteråt.

Identifiera triggers (trötthet, stress, kyla, kläder) och försök Parera i förväg så att situationer inte inträffar. 

Om han blir riktigt arg, använd lågaffektivt bemötande. Prata och förmana inte för mycket.  Försök ta honom ur situationen och avleda. Förmedla att Det här ordnar sig, jag märker att det blev fel nu. 

Tack för bra tips! Ska ta till mig då det gäller min son!

Har en sådan tjej hemma jag med. Dessa utbrott handlar inte om att provocera eller köra med föräldrarna. Inte så starka känslor, de kan helt enkelt inte rå för detta. Det är en helt naturlig biologisk utveckling och för vissa barn blir det starkare. De upplever så starka känslor och kan inte hantera det.

Jag brukar försöka bryta situationen, om vi är ute tex, ta ungen och åk hem. Det går aldrig att övertala eller få hen på bättre tankar i det läget. Sen försöker jag vara lugn själv och inte lägga någon värdering, inte få barnet att känna skam etc. Väntar ut det värsta. När det börjar övergå i gråt istället söker jag kontakt och tröstar om det går.
Tänk på att det här är jättejobbigt för barnet också, de vet att de beter sig fel och man märket att de får skuldkänslor efteråt tycker jag. Mitt tips för att ni ska orka, alla i familjen, är att försöka minimera dessa utbrott. Tycket Alexis skrev väldigt bra. Vissa saker tummar man inte på, som säkerhet tex, men vissa grejer är inte så viktiga faktiskt. Dessa stunder är inte tillfälle att uppfostra, för det handlar egentligen inte om olydnad utan att barnet går igenom en känslomässig utveckling. Man måste känna in i stunden vad som är rimligt, tänka utanför boxen och vara kreativ istället. Läste lite i boken "lyhört föräldraskap" ang detta och tycker de skriver väldigt bra. 
Och som redan är skrivet, låt henne vara liten ibland! Det är skrämmande att bli stor och klara allt själv, ibland behöver de få gå tillbaka lite och söka tröst/hjälp. Finns ingen poäng i att propsa på att hon ska göra allt själv, även om man såklart ska uppmuntra till det. Min tjej pendlar mellan att kunna allt själv då man absolut inte får hjälpa till, till att låtsas vara bebis då hon inte kan nåt. Det är inget konstigt alls i den åldern.