Är jag psykisk sjuk? Missfall v 17
Kan någon snälla säga ärligt om det var fel av mig att känna som jag gjorde? Är jag psykisk störd?
Min man och jag har varit ihop i 16 år. Han är underbar. Jag är ett maskrosbarn och har en god del problem pga det. Stora problem att lita på min man är ett av de största problemen vilket han tycker är enormt påfrestande för han gör verkligen ALLT för mig.
Vi har ett barn ihop och efter 7 års våntan lyckades vi igen så jag har varit gravid nu. En sån lycka.
Jag är nyss fyllda 40 år så vi blev så glada. Vecka 17 kom vi till
I måndags fick jag verkar efter lite blödningar och så. Det slutade med att jag födde en liten pojke som inte klarade sig. Han var precis en liten liten bäbis. Helt perfekt med öron, näsa, tio små fingrar och tio små tår. Förkrossande.
Min man har varit så stärk och stödjande dessa tre dagar efter vår olycka. Han har varit så snäll vilket han alltid är.
Nu kommer jag till min fråga ovan: vi tog en promenad ihop dagarna efter missfallet. Pratade om allt möjligt. Han arbetar på ett konsultbolag där de brukar ha sommar/julfest. Under promenaden sa han då att "ikväll är det sån sommarfest med bolaget som jag hade glömt att jag tackat ja till"
Jaha sa jag sen pratade vi inte mer om det. Vi fortsatte vår promenad och pratade om annat.
Dagen efter sitter jag på vår gemensamma dator. Jag håller bla a på med mail då det är studenttider för vår mellanson.
Då fick jag se ett mail mellan min make och hans nya chef/handledare som ordnar med fakturor och nya uppdrag etc. Huvudsyftet med mailen var en fråga om faktura. Men under så skrev min man "hörde det var bra igår (festen) och han frågade om hon chefen hade varit där - (han har fått ny chef så de har aldrig treffat varandra än)
Jag blev så ledsen över detta. Att han ens brydde sig om den festen. Det känndes som att han nästan hade velar vara där fick jag för mig och att han redan hade "kommit vidare" från vårt missfall 3 dagar tidigare. Det fick mig att känna mig så ensam med min sorg och jag blev arg. Jag tänkte att jag behöver inte känna så här oxå utöver sorgen så jag skrev till honom och anklagade honom. Han tolkade som att jag menade han inte brydde sig om det som hänt och är djupt besviken på mig över att jag kunde skriva/säga så. Jag förstår honom och ångrar så att jag sa detta till honom. Men lik väl känner jag mig fortf. besviken och förvirrad över att han frågade/ens brydde sig om det evenemanget med jobbet.
Varför gör jag det? Är jag sjuk i huvudet? Varför blev jag så knäckt över att han skrev så?
Hon svarade tillbaka att hon hade varit där och det var en lyckad träff. Att hon oxå ville träffa honom och skrev att de kanske får till en lunch ihop i sommar. Sen skrev hon att hon förstod att han inte kom pga omständigheterna. (Han hade berättat tidigare för henne om vårt missfall, så hon visste om detta)
Hennes svar gör mig oxå ledsen. Det är ju fint skrivet av henne men ändå känner jag att det är inte så att hans pojke bröt ett ben och han var hemma av den anledningen men jag fick föda vårt döda barn. "Vad synd att du inte kunde komma pga er pojke bröt benet" "vad synd att du inte kunde komma då din pojke dog"
Jag är i ingenmannsland nu känns det som. Vet inte hur jag skall överleva detta. Vill ha en paus och få stanna där lite, men allas liv går vidare så även mitt. Jag måste tömma diskmaskinen ändå och ta hand om vår familj och för varje sekund som går kommer jag längre och längre bort från mitt barn jag inte kan ta hand om.
Hjälp mig snälla