Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Ok. Men längtar han lika mycket efter barn som du gör?

Nej, jag är ofrivilligt barnlös, fast man.

Det var extremt okänsligt och klumpigt sagt av honom. Tala om att peta i såret och vrida om.

Det är NI som har det tufft att få barn tillsammans. Inte DU ensam (du kanske hade blivit gravid direkt med en annan man - sånt vet ni inte). Och det ni har är en GEMENSAM grej, inte bara något som faller på DIG.

Jag förstår att du blev arg.

Försök att ändå bortse från hans dumma kommentar, annars mår du bara ännu sämre. Han menade det säkert inte som det kom ut. Hoppas att han bad om ursäkt.

Slutligen: du är INTE misslyckad.

Fattar han inte att det lika gärna kan vara fel på honom? Min man har tre barn sedan sitt tidigare äktenskap men när vi skulle försöka få ett gemensamt så hade han inte längre några spermier. Han var då 44 år gammal. 

Det är ju jävligt fräckt av din sambo att inte gå med dig och starta upp en utredning.

Jag var 36 och hade väldigt fina värden på allt som gick att undersöka, ta prov på, sticka hål, sticka in saker i, räkna, köra ultraljud över och i och så vidare. Allt såg toppen ut för min del. 

För oss gick det inte bra. Vi gjorde sex IVF-försök med de få spermier som de lyckade få ut, äggen befruktades och jag blev gravid samtliga gånger men fick tidiga och sena missfall alla gångerna. Fertilitetsläkarna bedömde det som om det handlade om mycket dålig kvalitet på de väldigt få spermierna (så nu många år efteråt händer det att jag frågar mig varför de ändå lät oss göra så många IVF-behandlingar. Mitt mer cyniska jag konstaterar vid varje tillfälle jag tänker på det att det väl handlade om pengarna. Vi betalade allt själva eftersom vi gick privat). 

Ja, det var ledsamt och tiden kring den långa perioden av försök och misslyckanden var förstås jobbig. Vår relation påverkades inte alls av det där. Vi gjorde det tillsammans och kämpade ihop, sörjde tillsammans och fortsatte sedan tillsammans. Nu fjorton år senare så känns det där bara som ett bleknat fotografi och andra mer färgstarka minnen av roliga och fantastiska upplevelser vi delat har en långt mycket mer framträdande plats. Sorger ligger liksom till sig och sjunker undan eftersom tiden går. De finns väl för alltid med den som drabbats av dem men de skarpa kanterna försvinner och de slutar att göra ont. 

Ibland tänker jag dock på den längst gångna graviditeten med den lilla filur som låg där alldeles stilla med alla fingrar, tår och allt annat på plats och som bara hade väntade på att få ta del av världen. Den lilla underbara ungen skulle ha blivit högt älskad. Den ungen var redan då högt älskad. 

Varför inte be till vår herre och frälsare Jesus Kristus ?

Jag känner många som har öppnat sitt hjärta för herren och verkligen bett om barn. Några månader senare har de blivit gravida.

Du har inget att förlora, Gud älskar oss (sina barn) och gör allt vi ber helhjärtat om!

Män är generellt sett inte så öppna för att felet kan ligga hos dem (kanske av förnekelse, kanske för hotad manlighet). Efter fyra års försök (periodvis av och till) för att få barn jag fick tjata och gräla med min man för att han skulle lämna sitt spermatest. Relationen svajade rejält och då var vi nygifta och jag började trots allt bli äldre och nojjigare. Det visade sig att han hade få spermier, att det var där det låg.

Vi har idag två små barn med hjälp av IVF och ICSI (mikroinjektion av spermier).

Det är kvinnan som blir gravid! Det är hon som känner sig misslyckad och otillräcklig!

Sedan får jag obehagliga vibbar kring män som kvinnor inte vill ha barn med som vill ha barn själva. Pedofili kan inte uteslutas.

Tycker du ska fundera på att göra en utredning, för att ta reda på om ni behöver lite extra hjälp för att bli gravida.
Det tar lång tid i kö och innan man hamnar först i köerna och man får starta så kan det ta år. (det gjorde tyvärr det för oss)
För oss tog det 8 år att bli gravida så jag förstår dig helt och fullt.