Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Ge upp för tillfället. Sluta använd stickor, ha sex för att få barn, hoppas varje månad mm. Prata inte om det utan gör roliga saker tillsammans istället.

Ni har en tid efter sommaren. Skit i detta med barn fram till dess.

Ofrivillig barnlöshet är ett träsk av skam, rädsla, ångest, panik och ren och oförfalskad sorg.
Den värsta skammen för mig var när jag misslyckades med att sätta glädje inför kompisars graviditeter före min egen nattsvarta sorg över min icke-graviditeter.
De flesta som går igenom det mår fruktansvärt dåligt, och många förhållanden klarar det inte. 

Det är jätteviktigt att försöka hitta upp ur träsket då och då för att rädda förhållanden, inte bara med partnern utan även med vänner. Jag föreslår att du gör vad du kan för att lägga verkstan på hyllan under sommaren och tänka att du ska släppa alla barntankar fram tills du kommer till ditt gynbesök.

Jag var 35 när vi började försöka, och hade inte förväntat mig att det skulle gå snabbt. På 9:e försöket fick jag ett plus och lyckan var stor. I tre dagar tills jag började blöda Efter ytterligare 9 försök (och en bortopererad äggledare) blev det plus igen, men denna graviditet var ofostrig och avslutades med skrapning
Här började förhållandet knaka och jag var osäker på om jag verkligen tyckte att det var värt besväret att skaffa barn. Efter kuratorskontakt och 4 månaders paus gav vi det ett försök till före IVFstart, och då blev jag gravid direkt. När sonen föddes var lyckan total.
Sorgen försvann inte omedelbart, men tunnades ut efter hand som sonen växte. Idag minns jag hur det kändes men har svårt att förstå vissa val som var självklara när jag var mitt uppe i det.

Vi föräldrar klarade inte övergången från barnlöshet till föräldraskap så bra och gick isär när sonen var 3.
Jag ville väldigt gärna ha ett syskon till sonen och åkte till Danmark 3 veckor efter uppbrottet. Blev gravid på första försöket men det slutade som MA. Försökte igen och blev åter gravid på första försöket, och dottern föddes fyra veckor före min 42-årsdag.

Jag förlorade många vänner under min kamp för att bli gravid, och ännu fler under åren som ensamstående småbarnsmamma. Finns det en sak jag kunde göra om så skulle jag tvingat mig själv att göra uppehåll i barnverkstan varje gång jag ens tänkte tanken att tacka nej till ett socialt event pga magar, bebisar eller bara allmän "blä"-känsla, jag tror att jag hade mått bättre då, och kanske tom kunnat rädda mitt förhållande (lite tveksamt men inte omöjligt )

Lycka till, och minns att de allra flesta faktiskt blir föräldrar så småningom, på ett eller annat sätt.

Gör som vi, berätta om era problem.

Håller helt med Kjell här. Berätta om vad ni går igenom. Det är inte pinsamt. Du anar inte hur många det finns omkring er som haft problem att bli gravida. När jag fick mina missfall var just det att prata om det som hjälpte mest. Och när folk frågade hur man mådde så var jag 100% ärlig och sa "Jag mår skit!" när jag mådde skit. Visst, folk blev tagna på sängen först eftersom de förväntade sig ett "Jag mår bra" men det var inte mitt problem. 

Försök öppna upp dig. Jag lovar att du är inte så ensam som du känner dig! 

Lovar att dina vänner finns där för dig, i synnerhet om du berättar varför du tackat nej till allting och distanserat dig!  Och du, man behöver ju faktiskt inte dricka alkohol när man är ute och partajar och har skoj  

Ja, du. Vi kan inte alltid styra våra liv. Alla kan inte få barn och alla som vill kan inte bli astronaut.

Är 45 år och väldigt ensam, har aldrig haft en relation. Känns hopplöst svårt.

Du kan adoptera barn eller öppna upp ditt hem för ett flyktingbarn om du inte kan få biologiska barn.

Finns mer än ett sätt att få barn i hemmet!

Vad ledsen jag blir över att höra att du har så okänsliga vänner när du väl pöönar upp dig och berättar om de problem du har det. Fråga dem nästa gång om de hade skrutit lika mycket om sin perfekta relation om du berättat att ni höll på att gå isär. 

Jag höll på att säga att de vännerna, som berättar hur enkelt de hade det minsann, klarar du dig utan, både nu och sen. Önskar bara att jag kunde krama om dig! Och att myten om att barnen kommer bara man slappnar av aldrig kan dö!!!! Tänk om folk kunde sluta upp med sånt trams! Självklart ska du försöka släppa fokus på att sex ska leda till graviditet och att du ska slappna av och ha kul men det är ju för att DU ska må bra, inte för att bebisen lättare kommer då! 

Stackars dig :( men det kan gå fort. Jag tog kontakt med Sophiahemmet i Stockholm i september 2015 och i december samma år blev jag gravid och födde ett barn året därpå. Det var ivf. För nåra år sen fick jag även en son, tog 3 mån från att jag ringde doktorn. Ring imorgon !!

Man blir helknäpp! Alla blir inte det, men de flesta.
Jag hittade ett gäng kämpare här inne, och vi var väl typ 40 stycken. Av dessa var det EN som alltid såg positivt på livet, vad som än hände. Hon hade inte lättare eller svårare än vi andra, men ett annat sätt att hantera situationen. Jag var vanvettigt avundsjuk på henne i perioder men samtidigt oerhört tacksam över att ha henne i min närhet.
Av dessa 40 är det faktiskt bara 1 som inte har barn idag (10 år senare), och hon valde att sluta försöka när hennes förhållande krisade och sedan tog slut. De flesta har 2 eller 3, en har faktiskt fått 4 underverk. 
Jag tänker ofta på det, om vi hade vetat då vad vi vet nu hade vi troligtvis mått bättre. Men det är ju det där med att inte veta som är så svårt!
Vi försöker träffas några gånger per år, i början var det alltid med barn men numer försöker vi ses utan dem

Så försök släppa det under sommaren. Du har ett datum då du kommer att återuppta kampen, och du har tid att släppa allt fram tills dess!

Har också varit ofrivilligt barnlös och vet hur det känns. Så jäkla nedbrytande! Förstår också besattheten av att ha sex vid ägglossningen för man orkar bara inte vänta en hel månad till med att försöka! För det är ju så, för varje mens så skjuts hoppet upp en månad till.

Jag blev också en helt annan människa. Kunde aldrig glädjas åt någons graviditet! Varje gravidbesked var som ett hugg i hjärtat. Särskilt när par som inte ens varit tillsammans lika länge som vi försökte meddelade att de var gravida! Så jäkla ORÄTTVIST! Är inte så stolt nu över allt jag kände och tänkte då kan jag ju säga. Givetvis spelade jag ju glad utåt sett men inombords var det mörkt.

Vi gjorde även två ivf-försök som misslyckades. Familjen visste om detta men det var inget som pratades om utåt. Så blev svägerskan gravid strax efter och då skulle det skålas för det på familjemiddagen! Jag höll på att bryta ihop fullständigt!

Jag kände mig väldigt ensam i min barnlängtan, min partner verkade inte särskilt angelägen. Jag blev arg och bitter på honom så vår relation tog slut och jag började väl acceptera ett liv utan barn. Då kändes det lättare. När man inte var uppe i det utan bara njöt av livet. Inte behövde hoppas varje månad för fanns ju inget att hoppas på med obefintligt sexliv.

Träffade så småningom en ny man och råkade bli gravid snabbt. Råkade! Haha trodde det var en myt... Så nu har jag en liten bebis på fem månader.

Tycker din partner är en skit som inte vill söka hjälp. Är ju lätt för honom att säga när han redan har barn. Och att berätta om hans ex var ju jävligt okänsligt! Gör som andra i tråden säger, sök vård och dra med dig honom! Jag misstänker att hans oengagemang gör att du också känner dig ensam och bidrar till alla mörka känslor och tankar du har. Tror att om du upplevt engagemang och stöd från din partner så hade du haft det lättare.