Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Ofrivillig barnlöshet är ett träsk av skam, rädsla, ångest, panik och ren och oförfalskad sorg.
Den värsta skammen för mig var när jag misslyckades med att sätta glädje inför kompisars graviditeter före min egen nattsvarta sorg över min icke-graviditeter.
De flesta som går igenom det mår fruktansvärt dåligt, och många förhållanden klarar det inte. 

Det är jätteviktigt att försöka hitta upp ur träsket då och då för att rädda förhållanden, inte bara med partnern utan även med vänner. Jag föreslår att du gör vad du kan för att lägga verkstan på hyllan under sommaren och tänka att du ska släppa alla barntankar fram tills du kommer till ditt gynbesök.

Jag var 35 när vi började försöka, och hade inte förväntat mig att det skulle gå snabbt. På 9:e försöket fick jag ett plus och lyckan var stor. I tre dagar tills jag började blöda Efter ytterligare 9 försök (och en bortopererad äggledare) blev det plus igen, men denna graviditet var ofostrig och avslutades med skrapning
Här började förhållandet knaka och jag var osäker på om jag verkligen tyckte att det var värt besväret att skaffa barn. Efter kuratorskontakt och 4 månaders paus gav vi det ett försök till före IVFstart, och då blev jag gravid direkt. När sonen föddes var lyckan total.
Sorgen försvann inte omedelbart, men tunnades ut efter hand som sonen växte. Idag minns jag hur det kändes men har svårt att förstå vissa val som var självklara när jag var mitt uppe i det.

Vi föräldrar klarade inte övergången från barnlöshet till föräldraskap så bra och gick isär när sonen var 3.
Jag ville väldigt gärna ha ett syskon till sonen och åkte till Danmark 3 veckor efter uppbrottet. Blev gravid på första försöket men det slutade som MA. Försökte igen och blev åter gravid på första försöket, och dottern föddes fyra veckor före min 42-årsdag.

Jag förlorade många vänner under min kamp för att bli gravid, och ännu fler under åren som ensamstående småbarnsmamma. Finns det en sak jag kunde göra om så skulle jag tvingat mig själv att göra uppehåll i barnverkstan varje gång jag ens tänkte tanken att tacka nej till ett socialt event pga magar, bebisar eller bara allmän "blä"-känsla, jag tror att jag hade mått bättre då, och kanske tom kunnat rädda mitt förhållande (lite tveksamt men inte omöjligt )

Lycka till, och minns att de allra flesta faktiskt blir föräldrar så småningom, på ett eller annat sätt.