Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Jag har en kompis soim är lesbisk, hon och hennes partner inseminerade sig i Danmark på klinik. De gjorde flera försök (tror det var runt 7-8 försök) men inget hände. De bytte till en annan donator och plötsligt gick det vägen på första eller andra försöket, fort gick det i alla fall. Den första donatorn hade gett barn tidigare, men varför han inte fungerade för min tjejkompis plus partner berodde på att de inte var kompatibla eller hur man nu ska uttrycka det. 

Bara för att din man har barn sedan tidigare betyder det inte att det här är ditt "fel" ts. Hoppas du förstår hur jag menar. 

Jag förstår att du inte kan byta karl hur som helst ;) 

Vad jag menade var naturligtvis att lätta lite på bördan som du bär på, du kallar dig själv för "misslyckad" och din man pratar om hur lätt hans ex hade för att bli gravid. Tänkte att jag kunde hjälpa dig att inse att "felet" inte behöver ligga hos dig. Jag måste säga att jag tycker det ät otroligt själviskt gjort av din man att inte ta emot hjälp. Bland det löjligaste jag hört, att det skulle vara pinsamt att "runka i en kopp". Om det nu finns hjälp, varför vägra ta emot den? 

Det här är väl ett annorlunda råd, och du får ta det hur du vill, men om din man fortsätter vägra ta emot hjälp så tycker jag faktiskt du ska vända til till en klinik utomlands och skta det hela själv. Du ska inte behöva leva som barnlös bara för att din man tycker att det är pinsam att ta emot hjälp.