Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Mitt tips är att kontakta en gynekolog själv och iaf kolla upp dig själv! Här kommer min historia:

Vi började försöka 2008. Fick ett plus hyfsat fort och tänkte "Det här var ju en baggis". Förväntan var enorm. Tittade på barnvagnar och allt annat man kan tänkas behöva. V12 berättade vi för pappa och mina morföräldrar (mamma visste från plusset). Två dagar senare kom smärtan och störtblödningen. Åkte in till gynakuten som först tvivlade på att jag ens varit gravid då jag tydligen rensat väldigt bra på de timmar som gått sen jag började blöda. Man upptäckte ett stort myom och när jag frågade läkaren om det gick att ta bort på en gång fick jag svaret "Då måste vi ta bort hela paketet". Förtvivlan var total.

Ett år senare hade jag iaf fått ta bort myomet, utan att ta bort "hela paketet". Ytterligare 6 månader senare fick jag ok att börja igen. Då var vi inne i början av 2010. Det dröjde till nästan mitten av maj 2011 innan nästa plus kom. Åter igen förväntan men inte lika stor som nästan 3 år tidigare eftersom vi visste att det kunde gå åt skogen. Gjorde KUB-ul i v12-13 och fick se en perfekt liten filur... som dött i v9... Åter igen åt helvete... Denna gång höll det på att ta knäcken på oss och vår relation. 

Under vintern/våren 2012 var jag i kontakt med en gynekolog då jag tyckte att min mens var konstig. Berättade om mina två missfall och att det gått väldigt lång tid mellan varje plus så han visste att jag ville ha barn. Fick några tabletter att ta för att hjälpa till att få bort gamla slemhinnerester vid mens. Han tyckte att han såg en polyp och jag fick en remiss för att skölja ur livmodern och ta bort polypen. Det han inte sa var att han skrivit med att de skulle spola äggledarna också. När vi träffades sista gången sa han att jag skulle ringa direkt när jag plussade nästa gång.

Mars 2013. Skulle på mormors födelsedagskalas. Mensen var en vecka sen. Tog ett test och plussade. Rädslan var total. Ringde gynekologen och fick tid en månad senare för ultraljud. Kom dit och fick veta att jodå, du är gravid. Det är tvillingar! En kombination av chock, rädsla, förväntan och lycka. Värst var rädslan. Första milstolpen var KUB-en. Puh, båda levde och allt såg fint ut. Rädslan fortsatte. Nästa milstolpe var RUL. Allt såg fint ut, de levde om som små rövare. Rädslan fortsatte men nu började jag tro på att det kanske skulle gå vägen denna gång. Fördelen med att vänta tvillingar är att man får minst två ultraljud till. De höll mig uppe och det positiva började få grepp om rädslan.

Till slut kom det två fina bebisar i november 2013, två veckor efter min 37-års dag. De är nu två härliga 3,5-åringar. Vägen till levande barn var lång och jävlig. 

Jag vet inte hur länge ni har försökt nu men mitt tips är som sagt att du iaf kan kontakta en gynekolog och kolla upp dig själv om han nu inte vill. Min sambo ville inte heller, därav mitt beslut att kontakta gyn på egen hand.

Lycka till!