Dessutom finns risken att du blir av med vårdnaden för att du håller undan barnen bara för att du tror att dom har det bättre hos dig. Du skriver ju inget om hur han är som pappa. Bara att han stampar i golvet och smäller i dörrar när han blir arg.. Det säger ingenting..
Nej, alltså inte fysiskt. Men jag tycker det är jättejobbigt när han blir arg. Jag blir rädd när han smäller i dörrar och sånt. Sen ska han alltid hålla på och snacka bort mig och visa sig så himla smart och alltid ha rätt. Han pikar mig ibland också. Jag har mått jättedåligt över det så man kan säga att han skadar mig psykiskt. Då kan det väl ändå inte vara fel att han inte har barnen? Om han behandlar mig dåligt kan han lika gärna behandla barnen dåligt.
Vadå bli av med vårdnaden??? Nu har ju barnen inte ens träffat honom på så länge så de känner säkert inte ens igen honom längre. Hur ska de vara trygga med honom då? Man tar väl inte småbarn från sin mamma?! Inte en chans att jag blr av med vårdnaden. Jag vägrar lämna dom ifrån mig.
Jag har inte vågat för han ska alltid snacka bort mig. Jag tycker att han behandlar barnen dåligt för han är inte så empatisk med dom. Den kan dom bli rädda om han blir arg.
Vad händer om jag inte kommer till tingsrätten? Vad händer om jag vägrar lämna ut barnen till honom om han får rätt att träffa dom?
Nä, detta är inte en trolltråd. Det är på riktigt. Jag fattar inte att jag ska behöva ha och göra med en man som jag är rädd för för att han ska han nån "rätt" till mina barn.
Nä det tror jag faktiskt inte. Dom tar inte barn från en mamma som dom är trygga med och känner och rycker upp och flyttar över till en pappa som dom inte har en föräldrarelation med längre. Inte en chans att dom gör så.
Så dom skulle hämta barnem med polis?? Ja för det lär ju vara jävligt bra för barnen... tvivlar på att man gör så.
Fast vad spelar det för roll? För barnen är han ju fortfarande en otrygg person nu, oavsett om det är mitt "fel" eller inte? Skulle du bara lämna över dina små barn till någon som är främmande för dom? Bebisen lär ju i alla fall inte känna igen han längre.
Men jag har ju anledningar! Kvinnojouren har hjälpt mig och är på min sida, så helt fel ute är jag inte!?
Dom kan liksom inte tvinga oss att samarbeta, vi KAN inte samarbeta och få det att funka, vi kommer inte att kunna samsas om barnen och att han ska komma oc träffa dom. Då måste dom ge vårdnaden till en av oss, och jag tror att det blir mig för jag har närmast relation till barnen nu. Sen kanske jag har gjort fel, men barnen har ändå närmast relation med mig.
Fast jag har ju anledning att skydda barnen från honom, men han har ingen anledning att ta dom från mig.
Om jag ska vara ärlig kanske jag bredde på lite extra när jag pratade med dom, så att jag säkert skulle få hjälp. Jag va orolig att inte bli tagen på allvar. Det kanske låter jättefjantigt att säga att man är rädd för att någon stampar i golvet, men jag ÄR ju rädd! Det känns så hotfullt, och jag skulle säga att han faktiskt ägnar sig åt psykisk misshandel. Jag kände mig också jätterädd för att han skulle ta barnen om jag gjorde slut. Jag tycker att om man behandlar barnens mamma så dåligt, så är man automatiskt en dålig förälder också.
För att jag vill inte flytta, jag ville att han skulle flytta och jag behövde någonstans att bo tills han flyttade. Sen har jag blivit borta längre än jag tänkte av olika anledningar.
Jag ljög ju för att jag var rädd och desperat, och du märker ju själv, ingen tar en på allvar om man säger "bara" som det är. Jag var rädd på riktigt och behövde hjälp, och jag såg till att få det.
Tror du inte att det förekommer eller, att kvinnor blir kvar i dåliga och skadliga relationer, och även skaffar barn? Det är inte så jävla lätt att lämna som folk tror.
Jag vet det nu. Men det är skitsvårt att beskriva hur det är när det inte finns så mycket konkreta grejer att ta upp, men att rädslan och den hotfulla stämningen ändå är där hela tiden.