Jag har inte vågat för han ska alltid snacka bort mig. Jag tycker att han behandlar barnen dåligt för han är inte så empatisk med dom. Den kan dom bli rädda om han blir arg.
Nä det tror jag faktiskt inte. Dom tar inte barn från en mamma som dom är trygga med och känner och rycker upp och flyttar över till en pappa som dom inte har en föräldrarelation med längre. Inte en chans att dom gör så.
Fast den lilla som bara var en månad gammal lär ju inte minnas honom flera månader senare? Då kan ju han inte vara en trygg person för henne?
Dom kan liksom inte tvinga oss att samarbeta, vi KAN inte samarbeta och få det att funka, vi kommer inte att kunna samsas om barnen och att han ska komma oc träffa dom. Då måste dom ge vårdnaden till en av oss, och jag tror att det blir mig för jag har närmast relation till barnen nu. Sen kanske jag har gjort fel, men barnen har ändå närmast relation med mig.
Fast jag har ju anledning att skydda barnen från honom, men han har ingen anledning att ta dom från mig.
Om jag ska vara ärlig kanske jag bredde på lite extra när jag pratade med dom, så att jag säkert skulle få hjälp. Jag va orolig att inte bli tagen på allvar. Det kanske låter jättefjantigt att säga att man är rädd för att någon stampar i golvet, men jag ÄR ju rädd! Det känns så hotfullt, och jag skulle säga att han faktiskt ägnar sig åt psykisk misshandel. Jag kände mig också jätterädd för att han skulle ta barnen om jag gjorde slut. Jag tycker att om man behandlar barnens mamma så dåligt, så är man automatiskt en dålig förälder också.