Vi förlorade vår dotter i v. 29+3

Hej!

Vi förlorade vår dotter Alma i v.32 den 26:e mars 2017! Alla som förlorat ett barn i magen vet att det inte går att beskriva med några få rader! Längtan efter ett syskon var stark väldigt tidigt även om sorgen och tomheten efter vår älskade dotter var enorm!

Det tog oss 11/2 år att bli gravida med Alma så vi kände att vi ville låta naturen ha sin gång! Är nu gravid i v.14 och bf ligger en vecka före årsdagen! Det är svårt att beskriva känslan! Glädje, förvirring, oro, sorg över Alma.... rädslan för att det ska hända igen! Nu tar jag en dag i taget och försöker tänka positivt men samtidigt är mitt inre i ett känslomässigt kaos där tårar kommer och går och saknaden efter barnet man aldrig fick lära känna är enorm! Samtidigt är jag så tacksam över att jag blev gravid såpass fort! Tror rädslan hade ökat om det hade dröjt för länge!

Beklagar verkligen att ni förlorat er son! Jag kan inte annat än att hålla med om att det är de värsta dagarna i ens liv. Den första tiden är otroligt tuff och jobbig på många sätt. Det finns en overklighet över det och svårt att förstå att man själv varit med om det. Vi förlorade vår dotter i v. 32 för 8 månader sedan. Jag skulle aldrig i mitt liv vilja tillbaka till den första tiden efter dödsbeskedet. Veckorna innan provsvaren och återbesöket var också riktigt tuffa med mkt ångest. Bara att komma tillbaka till förlossningen där det hänt var fruktansvärt jobbigt.
Det blir lättare även om det fortfarande är tufft och något man kommer få lära sig leva med resten av livet. Det första året är turbulent och går mkt upp och ner. För mig har det varit skönt att ha samtalsstöd samtidigt som familj och vänner har betytt mycket. 
Var Mio er första? Vi har en son på 4 år sedan tidigare och han är den som fått mig att gå upp på morgonen. 
Har du kontaktat spädbarnsfonden? Kontaktade mitt distrikt och fick därigenom kontakt med en tjej som också förlorat sitt barn. Det har betytt mycket för mig att träffa någon i liknande situation. 
Jag skickar mängder av styrkekramar till er!
/J

Beklagar verkligen igen! Det är svårt att veta vad man ska skriva i en sådan här situation utan att det blir missförstånd även om jag själv förlorat ett barn.
Jag hade ett missfall i v.12 efter vårt första barn och sedan tog det 1 1/2 år att bli gravid med Alma vilket slutade i intrauterin fosterdöd :( . För mig var missfallet extremt tufft och tiden därefter och tyvärr pratade jag aldrig med någon om hur dåligt jag mådde,  vilken enorm sorg jag bar på och hur jobbigt det var att se andra i närheten bli gravida och få barn. När vi förlorade Alma ville jag verkligen ha all hjälp jag kunde få för jag ville inte hamna i liknande situation som efter missfallet... att jag försökte glömma och gå vidare. För mig har det hjälpt att få samtalsstöd och dela det med nära vänner så mkt som möjligt. Men vi har alla olika sätt att hantera det..

 För mig är det viktigt att andra  förstår att Alma är vår dotter och att hon alltid kommer att vara det även om många andra har svårt att ta till sig att hon faktiskt är ett barn som räknas.Tror det är ett slags skydd för att slippa känna för mycket.  
Vi har nu försökt få barn i tre år och även om vi fick vår dotter så fick vi aldrig lära känna henne vilket är en otrolig sorg. Den fysiska smärtan går inte beskriva... den extrema längtan efter att ta med vårt barn hem och den enorma sorgen över att inte  få ha vårt efterlängtade barn levande på  bröstet...

Det är en tuff tid men det kommer bli bättre. Jag hoppas du och din man/sambo får stöd och hjälp och att ni finner styrkan att ta er igenom det här tillsammans! 

Spädbarnsfonden är ett bra forum och bra stöd! Det är bara lägga ett mail. Hon jag träffar genom spädbarnsfonden förlorade också sitt första barn :(