Jag vill adoptera ett barn, han vill inte

Visst, TS och sambon borde i backspegeln sett ha talat om detta i ett tidigt skede eftersom de båda har så starka känslor runt detta. Men det är inte ovanligt att ta saker för givet. Jag tror t ex många uppfattar det som en norm att försöka få barn i en relation om man träffas under 45-årsåldern, alldeles särskilt om man inte har barn sedan tidigaer, och inte skulle uppfatta det nödvändigt att uttala detta.

I den bästa av världar diskuterar man tidigt, men många vet inte ens vad man vill då. Jag hade väl löst tänkt mig att få barn men fick inga starkare känslor runt barn förrän vid några och trettio när jag och min man varit ett par i några år, förmodligen för att folk omkring mig började få bebisar. Innan det hade jag levt med en kille i tio år utan att vi ens diskuterade barn seriöst, och delade på oss av helt andra anledningar, men hade min man inte velat ha barn hade jag nog övervägt att separera.

TS: Du får nog inse att du inte både kan leva ihop med din nuvarande sambo och ha barn/adoptera. Du får inventera saken, bestämma vilket som känns viktigast för dig och jobba mot det. Garantier har man förstås aldrig. Du kan leva lycklig med honom utan barn. Du kan leva lycklig med barn utan man eller med någon annan. Du kan välja bort barn för honom och ni skiljs elelr han avlider när det är för sent för dig att få adoptera. Du kan välja att inleda adoptionsprocess och få nej till adoption efter att ert förhållande spruckit, och så en massa alternativ till.