Jag har två grabbar som har dyspraxi. De fick tidigt sina diagnoser ( grav verbal dyspraxi) och har nu hunnit bli 7 och 9 år gamla. De behöver fortfarande träna sitt tal men det går åt rätt håll och bådas tal är nu begripligt sen ett tag tillbaka även för utomstående.
Vad kommer ni få för hjälp nu?
Är hennes tal för det mesta förståeligt även för utomstående? Skönt att ni verkar få bra hjälp.
När det var dags för den äldre av dem att börja skolan var vi såklart oroliga och efter en del tvekan valde vi att låta honom börja i en vanlig klass. Förutom att det var svårt att förstå honom ordentligt ( även om det började lossna mer några månader innan skolstarten) så har han dessutom andra diagnoser som bl.a gör att han har svårt med den sociala biten. Han kände inte heller nån i klassen.
Trots allt detta så har inte hans klasskompisar varit elaka mot honom. De hjälpte däremot ofta till i början att tolka det han sa till fröknarna då barnen ofta förstod bättre vad han sa än fröknarna. Han har redan från dag ett räckt upp handen och velat säga saker även om han inte alltid blivit förstådd.
Han har tränat med en specialpedagog på skolan som i början hade kontakt med hans logoped för att få råd och tips och numera har kontakt med en logoped som är knuten till skolan. De har hittat varandra på ett bra sätt och han tycker om att gå till henne och träna. De tränar fortfarande ett par ggr i veckan.
När hans yngre bror skulle börja skolan valde skolan att starta upp en språkklass med en specialpedagog och en logoped till den klassen. En mindre grupp barn i olika ålder. Med tanke på att alla barnen i den klassen har språkliga problem i nån form så blev inte han mer annorlunda mot nån annan i klassen och inte heller han har nån gång blivit retat för sitt tal. Nu till hösten ska han helt gå över till en vanlig klass (han har tidigare haft vissa lektioner med vanliga klass, andra med språklassen) Han ska däremot fortsätta att träna med logopeden.
Vet inte om vi bara haft tur att bägge barnen klarat sig undan elakheter från de andra barnen. Visst har några undrat varför de inte kunnat prata som vanligt men när de fått det förklarat så har det inte varit mer med det. Ett barn frågade en gång läraren vilket land sonen kom ifrån då hon trodde att han talade med en brytning.
Vi har nog också haft tur att vår närmaste skola varit beredda att lägga resurserna som behövs på barnen. Det verkar väldigt olika från skola till skola.
Ni har en hel del jobb framför er. Men min erfarenhet är att det hårda arbetet ger resultat och mycket kan hända med talet på ett år så kanske är din dotters tal inte längre så avvikande när det är dags för skolstarten.
Verkar hon själv tycka att det är jobbigt?