Jag hänger gärna på här :)
Går in i v 9 imorgon. Där jag bor erbjuds inget annat än RUL v 19.
Vi har endast en privat klinik och där har vi försökt få tid tidigare men då vi inte har någon historik med många missfall så finns inte plats för oss tyvärr. Så vi får nog vänta till v 19 vilket känns som en evighet bort.
Första gången jag är gravid. Tog sig på 15e försöket efter att vi anmält oss till fertilitetsutredning. Jag är 30 år.
Eftersom jag inte får göra något tidigt UL funderar jag på alternativ :) Är det någon som har erfarenhet av Clearblue ultraljudsmonitor (doppler)?
En vän hade väldigt bra erfarenhet av en doppler (av annat märke) för några år sedan. Jag är rädd att man blir orolig i onödan om man inte hittar hjärtljudet. Jag undrar också från vilken vecka det ska gå att höra? På nätet står det v 16 men min vän vill minnas att dom lyssnade betydligt tidigare. Fast det är några år sen så hon kanske har blandat ihop det :)
Är det fler som fryser nästan hela tiden?
Jag brukar vars ganska varm av mig, men nu fryser jag nästan hela dagarna.
Jag har en doppler, lyssnade från v 11+4 förra graviditeten och kunde då höra hjärtljuden. Men tror inte jag hade fått till det så tidigt om jag inte hade vart gravid innan och visste vad jag skulle leta efter. Är ju lätt att du får in dina egna ljud och har man aldrig hört hur det låter från en liten bäbis kan det vara svårt.
Jag köpte min på Wish, har innan det haft Angelsounds med mitt andra barn.
Är det fler som fryser nästan hela tiden?
Jag brukar vars ganska varm av mig, men nu fryser jag nästan hela dagarna.
Jag gör och det är helt normalt, kroppen går ju på högvarv med att skapa ett litet liv.
Har ni barn sedan innan? Eller är det första?:)
Igårkväll fick jag hem min Angelsounds.
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig från att testa den trots att jag vet att det är alldeles för tidigt (8+5 igår).
Naturligtvis lyckades jag inte höra något hjärtljud (förutom min egen puls som jag stötte på flera gånger).
Även fast jag lovat både mig själv och min sambo att inte bli orolig så är det ju inte roligt när man inte hittar nåt hjärtljud.
I instruktionerna tror jag det står tidigast v. 12 (eller var det v. 14?) och nu ska jag försöka hålla mig iaf i en vecka innan jag testar igen.
Vad är det tidigaste ni hört hjärtljud på egen hand om ni använt någon form av doppler? :)
Jag hörde från 11+ sist...så är väldigt tidigt än. Tänk på att fostret är runt 1,5-2 cm långt ännu bara, och hur litet hjärtat är då...så är det inte så konstigt att man inte kan höra det
Okej. Extremt lite ljusrosa på papperet när jag torkade mig en gång i torsdags. Samma igår men vid flera tillfällen. Bruna korningar flytningar idag. Betydligt mer än torsdag-fredag men fortfarande inte i mer mängd än vanliga flytningar.
Någon som kan lugna mig? Kanske någon med mer erfarenhet?
Har ringt 1177. Fick besked att avvakta och att då jag inte har några magsmärtor att tala om så är det nog lugnt. Men då jag berättade att jag ska åka utomlands på tisdag så ändrade hon sig lite och sa "Vila idag. Om du fortfarande blöder imorgon så åk in på akuten. Kan vara bra att veta ifall ett missfall är pågående när man står inför en långflygning".
Nu ligger jag här på soffan och inbillar mig att det gör ondare och ondare i magen. Har som väldigt lätt mensvärk men det tycker jag å andra sidan att jag haft till och från hela graviditeten. 9+1 idag och första gången jag är gravid.
Hur gick det Maramba?
Hej allihopa.
Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.
Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.
Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.
Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"
"Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.
Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.
Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.
Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).
När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.
Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.
Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.
Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3