Hej,
Jag är gärna med här också 
Jag är gravid med mitt andra barn. Båda har blivit till genom IVF efter många års kämpande, utredning etc. Jag har BF den 7 december och går in i v 10 i morgon.
Jag har genom min IVF-klinik varit på ett VUL och fått se den lilla. Så mysigt! Nästa ultraljud blir vid KUB och det blir om fyra veckor.
Hej! Jag är gärna med här! Vore kul att följas åt!
Går in i v8 imorgon och har ett tidigt ul inbokat den 18:e maj (dvs 8+6). Känns som hundra år bort. Har gjort ivf, får därför ett tidigt ul av kliniken innan jag flyttas över till vanliga mödrahälsovården (förutsatt att det ser bra ut på ul :D).
Har ni andra skrivit in er på MVC redan, eller när tänkte ni göra det?
Roligt med en till IVFare :)
Jag har skrivit in mig på MVC, och alltså haft ett första besök där. Jag gick faktiskt dit innan mitt VUL på kliniken. Barnmorskan på MVC var väldigt bra att prata med och skönt att få lite saker inplanerade.
Är det fler som fryser nästan hela tiden?
Jag brukar vars ganska varm av mig, men nu fryser jag nästan hela dagarna.
Har ni barn sedan innan? Eller är det första?:)
Jag förstår inte varför du måste anta en massa saker om våra liv bara för att vi tycker att den här tråden är för gravida kvinnor. Vi kanske pratar massor med de blivande papporna. De kanske är med på alla besök på MVC och ultraljud etc. Det betyder inte att vi vill prata med andra blivande pappor om hur vi mår. Vi söker varandra främst för att vi är i samma situation, vi lever med ett barn i oss. Att prata med förstående män kan vi (förhoppningsvis) göra hemma men det är något annat att prata med någon som känner exakt samma saker med sin egen kropp.
Vissa saker anser jag är lika relevant för både män och kvinnor, t.ex. ultraljud och sådant som handlar om bebisen. Men andra saker har med kvinnans kropp att göra. Sen om ni i ert förhållande lever så att du är helt involverad i allt kring din kvinnas kropp så är det självklart helt upp till er.
Jag är jag, min man är min man, min kropp är min och hans kropp är hans, barnet är vårt. Jag lever i ett jämställt förhållande och är självständig, även med vårt barn i mig. Jag berättar massor för min man, allt som har med barnet att göra och även mer. Vi har barn sen förut, vi delar föräldraansvaret, vi delar föräldraledigheten, vid delar VAB. Min man har varit lika mycket förälder som jag har varit, tagit lika mycket ansvar etc.
Min man är inte i denna tråd för att den är för gravida. Han anser sig inte vara gravid. Han känner inte att han har något behov av att höra hur andra kvinnor mår under sin graviditet. Han är helt involverad i vår graviditet och förutom det så pratar han med andra pappor.
Jag vill tillsammans med några andra här som du kanske har sett förmedla att alla i den här tråden känner sig inte bekväm med att prata om våra kroppsliga iakttagelser med någon som inte själv är gravid. För min egen del gäller det både män och kvinnor. Jag tycker också det känns lite olustigt att läsa hur du skriver om hur din fru mår. Om du hade skrivit om barnet hade det varit en helt annan sak för mig, men om din fru mår illa och har kräkts är för mig din frus kropp, inte barnet.
Hade det här varit en tråd om barnets utveckling, med ultraljudsbilder, prat om hjärtljud etc så hade jag absolut inte haft något emot att blivande pappor var lika involverade i tråden. Den här tråden är för gravida. Hur involverad och delaktig en blivande pappa än är så har har inte barnet i sig. Hans kropp producerar inte massa extra hormoner som gör saker med den egna kroppen. Alla förändringar som sker med kroppen under en graviditet är ganska ovant och ibland lite skrämmande. En som inte har varit gravid själv kan aldrig helt förstå hur allt känns. Vi som är gravida kan ha ett behov av att prata med andra som är med om exakt det.
Det är ju som alla andra trådar, jag skriver inte i trådar där det står "här samlas vi som har genomgått flera missfall" (som exempel). Jag har inte den erfarenheten och hör inte hemma där. Det är klart jag kan hitta på och ljuga men jag utgår ändå från att de flesta är hyfsat ärliga i sådan här typer av trådar.
Jag hoppas på att "lära känna" och följa några resten av våra graviditeter.
Vi har själva svårt att få barn så jag vet hur det känns att kämpa och när man väl lyckas bli gravid så hoppas man ju innerligt att den lilla ska stanna kvar.
I fredags fick jag bekräftat att jag har urinvägsinfektion och jag äter nu antibiotika. Det är så skönt att må lite bättre "där nere" och inte behöva springa på toan konstant. Dock så mår jag illa av antibiotikan, som att det inte räckte med gravidillamåendet...
I dag var jag på provtagning inför KUB, dock drygt två veckor kvar till ultraljudet. Helgen har varit lite intensiv så i går var jag så vansinnigt trött. Jag somnade på soffan redan innan min 3-åring gick och la sig och så sov jag 12 timmar.
Nu har jag börjat se lite på magen, så mysigt att se en liten antydan till gravidmage. Nu hoppas jag dock att andra inte kan se alltför snart.
Jag är i v 11.
Hej allihopa.
Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.
Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.
Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.
Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"
"Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.
Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.
Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.
Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).
När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.
Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.
Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.
Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3
Bläää. Här sitter jag med magsjuka barn :-/ Maken är bortrest o typ allt är nerspytt ha ha.Roligare kan man ha.
Dessutom har jag tid för kub i övermorgon o måste ta mig hela vägen visby- sthlm för att få det gjort. Tror verkligen inte vi blir friska tills dess. Jag blev ju framflyttad en hel vecka så känns ju inte bra att skjuta upp det heller. Tänk om de inte har någon ny tid närmaste veckan?! Är redan i v 12+3. :-/ Behövde bara skriva av mig eländet lite 
Kram
Då var det min tur med bruna flytningar... 
Fick en liten Söndagkväll och ytterligare en Måndagmorgon, sedan dess har mina flytningar varit färgade beiga eller gråaktiga... Men jag har inte ont och de har inte ökat varken i färg eller mängd. Googlar man runt så verkar det ju vara 50-50, att det är ingen fara eller en indikation på MA eller MF ringde gyn de verkade tro att det inte var någon fara, så det enda jag kan göra är att vänta, har kub ul i nästa vecka men känns ju som en evighet dit...
Jag hoppas det slutar snart och att det inte är någon fara med fostret. Kram!
Så mysigt med alla ul bilder <3 Längtar till kub på tisdag
Måste passa på o göra lite reklam. Hade dåliga järnreserver på inskrivningen på mvc o blev uppmanad att ta extra järn redan nu. Brukar ju få dåliga värden vid mitten av grav o har testat både duroferon o niferex vilka båda är hemska. Blir jättehård o allmänt äcklig i magen vilket verkligen varit en dålig kombo med gravidmage så var lite skeptisk till att börja med tabletter. Men så rekommenderar bm nya sideral som är en helt ny tablett som löses upp först i tarmen.
Har ätit i några dagar o är redan piggare o har ingen som helst påverkan i magen