Missfall och barnlöshet, min historia
Missfall. Efter snart ett år av försök att få till en graviditet (och en barnönskan från min sida mycket längre än så), vilket varit väldigt svårt eftersom jag blöder konstant och inte får några positiva svar på ägglossningstester, ingenting syns vid UL och heller ingen effekt av medicin.
Det gnager i hjärnan, gör ont i hjärtat. Jag vill skrika, slåss, gråta, falla ihop på marken, hålla andan tills jag blir blå och inte kan känna mer.
Vi har inte berättat för någon, och min sambo är inte den särskilt pratande typen. Men jag måste få ur mig detta någonstans. Någonstans fick bli här.
Såg ett plus på stickan, fick komma till gyn omgående pga mina tidigare besvär och hon bekräftade att det var något där via UL. Ny tid bokades in snart för nytt UL för att se att allt gick som det skulle. Jag minns att jag sa "jag vågar inte vara glad, inte förrän jag är helt säker på att det gått vägen". Hon tittade på mig och frågade om jag var säker på att jag fått ett plus. Jag svarade att jag gjort två test, varav ett digitalt, och båda visade positivt. "Ja, då så" svarade hon och började beräkna datum och ha sig.
En dryg vecka senare var jag ute och åt på restaurang, rätt glad över att illamåendet äntligen gått över för stunden. Då hade jag ingen aning om varför. Jag fortsatte den där rätt bra dagen med ett gympass, kände mig stark och pigg trots att jag bara körde låga vikter, lugnt tempo och bara var där i totalt en halvtimme. När jag sen skulle duscha efteråt syntes lite färskt blod i trosan. Därefter tömde jag mobilens batteri när jag googlade runt.
"Det är normalt att blöda i början av en graviditet", stod det på flera ställen. Jag pustade ut lite. "Mitt missfall började med färska blodspår", stod det på andra ställen. Jag blev nervös. Några timmar senare visste jag betydligt mer om missfall än jag någonsin gjort innan, men att ställa en diagnos hade bara gått med UL så jag bestämde mig för att ta ett djupt andetag och avvakta. Även det från google, "avvakta" hade BM sagt till de som berättade historier med både positiv och negativ utgång.
Det där djupa andetaget höll inte i sig så länge. Nog för att jag var ganska avslappnad (eller snarare avtrubbad), men jag ville söka reda på allas historier och alla frågespalter där ämnet "blödning vid tidig graviditet" togs upp. Jag förbannade mig själv för att jag varit på gymmet, trots att jag gång på gång läste att man inte kan framkalla ett missfall genom träning. I nästa sekund tänkte jag att det kanske var träningen som blivit lite hård och bara spräckt ett blodkärl, som sen skulle läka ihop och aldrig ge problem igen.
Det var då jag insåg att mina symptom var borta. Illamåendet, tröttheten, det häftigt skiftande humöret, kissnödigheten, den konstiga smaken i munnen. Allt var borta. Då kände jag för första gången att det nog var helt kört. Och sen känslan var rätt. Blödningarna blev större dagen efter, och det började komma som slemmiga, tjocka trådar. Eller snarare som band, eller rep. Att gå iväg till toan blev den värsta sysslan på dagen, för där blev jag sittande med detta långa, kladdiga, mörkt röda slem hängande ur mig. Att se det, och tänka "det där kunde blivit vårt barn" var enormt knäckande.
Smärtan tilltog. Vid ett tillfälle var jag nära på att ringa efter ambulans, för att det gjorde så fruktansvärt ont. Som tur var gick det ner igen och blev hanterbart. Jag hade inte velat åka till sjukhuset och behöva säga detta högt, det hade blivit för verkligt just då. Än så länge var det så overkligt. Sånt här händer ju inte. Man ska inte kunna försöka intensivt månad efter månad, med en oräknelig summa på tester och mediciner, med täta besök hos gynläkaren för att sen bli snuvad på det hela efter att äntligen ha fått ett plus. Det är inte rimligt, när det finns de som inte ens vill ha barn men ändå blir gravida trots p-piller. Jag blev arg. Arg på en gud som inte finns, arg på mig själv som kanske gjort något fel, arg på sambon som inte velat börja försöka tidigare, arg på samhället där missfall är tabu att prata om.
Jag tog en ipren för första gången på flera månader. En sån där tablett man inte ska röra om man är gravid. Men det var jag ju inte längre. Det kändes som att hjärnan på något vis börjat acceptera utgången, och därmed hellre tog till saker från den förbjudna listan om det kunde ge den egna kroppen någon lindring för stunden. Molvärken låg kvar ändå, ständigt påminnande. Liksom den eviga känslan av att något rinner mellan benen.
Det blev ingenting, den här gången heller. Och nu måste jag lyfta telefonluren och slå numret till min gynläkare, för att för första gången säga ordet högt: missfall.