Autism = slåss

På vilket sätt yttrar hans autism sig?

Har han ingen resursperson på förskolan? Någon vuxen måste kanske finnas där hela tiden och hejda honom när han själv inte klarar det. Och punktmarkera. Då behövs extra personal.

Min son med Autism gjorde också så i den åldern. Hans ord var att "de andra är ivägen för mig", han hade alltså inte verktygen för att tex be dem flytta sig eller gå en omväg runt dem själv. Vi tränade ganska mycket på det både med bilder samt fysiskt där vi även bytte roller. Efter ett tag slutade han puttas och knuffas.

Autistiska kan många gånger uppfattas fel och egentligen kanske han inte menar att skratta åt vad du säger.
Har du prövat att göra sociala händelseberättelser med honom?
Eller till exempel om din son inte har så bra tal att förstärka det med ett tecken där han visar " stopp" till de andra barnen istället.

Sambons son är autistisk. impulsiv och slåss ibland också. Men det är antingen för att han blir överraskad av någon, frustrerad eller ledsen.

Påminner om Mindup (det ingår), förutom händelseberättelser läser man t.ex. en sagobok som är relevant (puttas / slåss) sen får barnen försöka sätta sig in i hur den som blir knuffad (och knuffar) känner sig och tänker och ge förslag på hur man ska göra istället för att knuffas.

Jag tror att det är lättare för barn att börja sätta sig in i hur Nasse känner sig när han blir knuffad av Tiger än hur den knuffade kompisen känner sig.

De låter ju hur bra som helst.
Då kan de väcka mer intresse med.
Här hemma kan vi göra sociala berättelser genom att måla gubbar och kanske en tår vid ögat eller så.
Och sen göra en för "glad kompis/person" där man berättar klart att om man gör såhär istället så blir du glad.
Och de hjälper faktiskt oss och märks tydligt intresse av sambons son.

Känner såväl igen det där, nu är min dotter betydligt äldre 11 i november. Men hon puttades och nöps mycket i lågstadiet och kan numera slåss en del. Detta gör hon när hon blir frustrerad och det kan vara allt från att hon inte förstår vad man menar, någon kommer för nära, någon är där hon vill vara och så vidare. Vi försöker jobba mycket med att förklara att man kan prata med munnen istället och föreslå för henne exakt vad hon ska säga, det blir alldeles för svårt för henne om hon ska tänka ut själv vad hon ska säga. 

Det där att pojken skrattar när man säger till känner jag också väl igen, min dotter har alltid skrattat eller lett när hon blir tillsagd. Vet inte exakt varför men tänker mig att hon antingen skäms lite eller att hon helt enkelt inte förstår alls vad vi menar och då ler eller skrattar för att ge nån slags respons och kunna avsluta samtalet.

Autism har väl inget specifikt med att slåss att göra. Visst kan ett barn ha autism men du kan inte automatiskt koppla ihop de två sakerna. Vad gör personalen? 

Klart det inte har specifikt med att slåss att göra men det handlar ju om att barnet inte kan tolka andras sociala ageranden och inte kan bedöma hur det är acceptabelt att agera tillbaka. Därav kommer ofta frustrationen som ofta kan resultera i slag och knuffar.
Personalen bör finnas nära till hands anser jag och kunna förebygga dessa situationer, de ska känna barnet och veta vad som triggar beteendet. Till exempel när man ska klä på sig för att gå ut då det är mycket folk runt, detta löses enkelt genom att barnet får gå ut antingen först eller sist. Då har man tagit bort triggern och bör inte få något utåtagerande beteende.

Det är mycket så vi jobbar hemma och ber skolan jobba med vår dotter. Att hitta vad som triggar och ändra i miljön så att triggern försvinner och så att miljön blir förutsägbar och tolkningsbar för henne så att hon klarar vardagen.

Hej!

Så gör de på vår sons dagis.. han är utåtagerande och blir lätt arg om han inte får sin vilja igenom.. vi har fått remiss för vad jag tror är en utredning.. behöver detta beteende vara en diagnos?

Hur går det för äldre barn i skolan med detta beteende? Har man resurs även där? Nu pratar sonen inte så mycket så det är svårt att kommunicera med honom om varför han väljer att göra vissa saker.. kanske är det lättare ju äldre han blir..

Är så orolig för skolgången redan nu OM han har en diagnos eller liknande.

Hej. Skrev ett inlägg som svar till dig för några dagar sedan men det verkar ha försvunnit, vet inte om du ens såg det så jag skriver igen.

Din sons agerande behöver inte betyda att han har en diagnos, det kan bero på allt möjligt till exempel att han känner sig osäker, inte kan kommunicera vad han vill, har kort temperament o.s.v. 

Vår dotter har (efter mycket påtryckningar från vår sida) fått en elevassistent heltid som hjälper henne att förstå omvärlden lite tydligare, som kan förhindra triggers och som kan ge henne en struktur i vardagen. Vi fick tjata mycket själva om detta då hon inte hade en diagnos då, nu när hon fått sin diagnos då kommer hjälpen direkt. Så var inte rädd för en diagnos, det ändrar aldrig på din son han kommer alltid vara samma älskade härliga unge. Men det kommer bli lättare att få hjälp och stöd och förstå barnet om det finns en diagnos. Finner de ingen diagnos kan en utredning (om det nu är det de ska göra) ändå hjälpa till att förstå varför pojken gör som han gör och då kan man få råd och stöd i hur man ska hantera det.

Skulle det vara så att din son har en diagnos så kommer han ju få hjälp och stöttning under sin skolgång som kommer att underlätta för honom, så det behöver du inte oroa dig för nu. Försök att fokusera på din son, umgås med honom och boosta honom med kärlek. Sedan får förskolan och andra instanser finna om och vad han behöver för stöttning.

Hoppas du finner lite svar på dina funderingar i mitt svar och att jag inte bara rör till det i dina tankar.