Vad tycker mamman om det här då? Vet du om hon vet hur det ligger till?
Kan ske kan ni gå ihop och stå upp mot hans omogna karaktär.
Det är så ansvarslöst och inte okej alls.
Jag kan känna igen mig i ditt story minus barnen och exet men sättet han dricker på.
Vi är också "karriärfolk" och utåtsett såg allting bra ut, men det började med för mkt på helgerna med polarna, ledde till några nubbe efter maten plus vin.
Ledde till nästan dagligt intag kontrollerat men spårat på helgen plus kokain.
Jag nådde inte fram till honom så jag började leta nytt boende men han fick en insikt och i juni firar han 2 år helt nykter. Han mår bättre än någonsin och vårt liv är så mycket mer kvalitativt.
Så glad att ni ställde ultimatum!
Alkoholism är en progressiv sjukdom, man börjar inte på parkbänken liksom.
Man kan inte nå alkoholister om de inte vill bli nåddra...
Vilket han inte är redo för. Bryt med honom.
Mamman verkar ju medberoende.
Men du har ju uppenbarligen fått nog. Men ändå känns du kluven. Det kommer inte bli.bättre om han inte anser att han har problem och då kvittar det vad du säger.
Även om han säger att han ska ta det lite lugnt så ser du ju själv att han inte KAN hålla det. Det är säkert inte av illvilja mot dig, utan att han helt enkelt har ett beroende. Än kan han sköta privatliv ( någorlunda...) men snälla för din egen skull. Lämna honom.
Hon curlar honom fortfarande. Vissa kvinnor gör ju så för sina män eller exmän.
Du har helt rätt, han gör inte detta av ren ondska utan han är riktigt törstig. Det kan man som partner inte gå in och förändra, däremot så svamlar han om antabus. Tydligen tar en av hans bekanta det, då kanske det blir lite lättare för honom att pröva det? Jag vet inte och just nu orkar jag inte bry mig. Men för att han ska lyckas sluta supa ner sig så är det nog antabus som behövs. Stå emot det sociala trycket på egen hand pallar han ej.
Tycker att det är tråkigt, hade varit härligt att ha en man som inte har detta bekymmer och som man kan dricka vin med. Ska vi fortsätta så är det tyvärr den biten som försvinner helt.
Nu har jag fått nog på riktigt! Jag tog upp om att vi borde åka iväg till landet i helgen och bara rå om varann, lite flyktigt så lät det som att han var med på noterna. Sen kröp det fram att det ska vara fint väder till helgen och att nån polare som är gräsänkling då till varje pris vill ut.
Lägger ner det här nu, jag har en gång för alla tröttnat helt. Det är inte en sån här relation jag ville leva i, är så färdig med det här nu.
Det är inget snyft och gråt från hans sida. Du skulle bara veta hur dum i huvudet jag är enligt honom. Det är jag som är sjukt negativ, är den som har problem med alkoholen (för att jag är den som blir irriterad på honom när han blir för packad på tillställningar). Jag är en sabla satmara i hans värld numera. Han har skrikit att han ska ge fan att gå ut på fredag och stanna hemma med jävla sura mig som tydligen vill låsa in honom. Det är så himla synd om honom nu.
Jag kommer säga som det är till hans äldsta, vilket är riktigt jävla jobbigt för barnen omedvetet hela tiden lobbar för att pappa ska sköta sig och jag ska vara glad och kvar. Det är bara piss just nu! Jag vet inte heller i vilken ände jag ska börja med att lämna.
Jag hade grejat det här ifall jag levde med en man som gärna tog några öl medans han var hemma och klippte gräset. Har väldigt svårt att säga ordet alkis, givetvis är han det men det jag har tröttnat på är hans adrenalinkicksökande. Vardagen är en pina för honom att genomlida, det är endast när saker och ting händer som han lever upp. Det är här alkoholen har blivit ett gift, alla lögner. Alla sena nätter där han har kommit hem stupfull fast han sagt att han bara ska ta en öl. Det har stressat mig så mycket, med tiden så tappar man tilliten helt.
Det är så mycket sorger som jag bearbetar just nu som jag inte riktigt vet hur jag ska sätta ord på.
Gå vidare utan den man älskar är så himla svårt, i det här fallet måste jag det. Får sikta in mig på ett liv med saft och bullar. Det är det jag behöver.
Ts, hur har det gått?