Måste föräldrarna ha kontakt?

Det är så mycket som ligger bakom och ja jag vet att det är barnsligt eller inte bara det, han misstror mig i allt och kör med hot mot mig etc. Jag tänker inte tvinga med skiten nu så därav frågor jag igen om det är ok att göra på detta sätt? Jag tyckte inte att det är ett för stort ansvar för hen att ringa ochså meddela sin plats när hen vissa ses. Jag finns ju naturligtvis som stöd men vill inte ha kontakten med pappan.

Det är barnet som inte vill ha ett schema.

Jag trodde att umgänget var till för att gynna barnet och inte vara ett tvång speciellt då pappan självmant hållit som borta långa perioder.

På vilket sätt skulle det kunna slå tillbaka på mig? Jag har svårt att tro att en domstol skulle döma till att tvinga ett sånt stort barn till mer umgänge mot dess vilja eller har ju fel?

Jag menar inte att han ska ta ALLT ansvar eller hur man ska säga. Han ska få delge mig när han vill träffa sin pappa och därefter ringer han till pappan och bestämmer tidpunkt. Jag kommer hela tiden att vara medveten om när pappan kontaktas och eftersom jag kör till och hämtar vid en speciell mötesplats så ser jag ju när avlämning/hämtning sker med pappan men utan att jag på något sätt behöver kommunicera med honom. Jag tycker att det känns som en bra lösning.

Jag förstår inte vad det är som är så fel med att han får säga till när han vill träffa pappan eftersom ett regelbundet fast schema bojkottats helt?

Hela sms-valsen har vi redan kört vilket alltid resulterar i att pappan börjar att mass-sms:a och ska ändra saker, anklagar mig för att utge mig för att vara sonen när han velat ändra och/eller ställa in umgänget. Jag har fått metervis med sms där han skrivit vilken uruselt förälder jag är och en massa hot omkring domstolen osv. Nej sms är uteslutet.

Vilken andra tråd?

Följande är nu bestämt mellan mig och sonen. Första umgänget ringer sonen och bestämmer tidpunkt och försöker därefter att känna efter lite hur ofta han skulle vilja träffa sin pappa. Därefter sitter vi tillsammans (jag och sonen) och skriver ihop ett lämpligt umgängesschema som sedan skickas över till pappan. Detta schema kommer bara att handla om 3-4 tillfällen till att börja med för att se så att alla är nöjda och glada. Verkar allt vara till belåtenhet ökar vi då på schemat med fler tillfällen och så fortsätter vi. Dessutom så kommer upphämtnings/lämningsplatsen från pappan av ändras så att sonen själv kan ta sig dit och hem. Detta kände vi att det var ett bra sätt.

Som det är nu så finns det inget schema alls så förstår inte varför jag är omogen som nu försöker att fixa något så att sonen blir nöjd?

Tack för era tips.

Jag kommer inte att lägga allt ansvar på sonen men jag kommer inte själv att prata med pappan (om än i absoluta nödfall och det har jag svårt att se att det skulle kunnat bli). Vi upprättar ett schema som tilldelas pappan och om han har några invändningar dvs inte kan alla tillfällen så får han meddela detta och isåfall får dessa tider bli överhoppningsbara alternativt om sonen går med på att byta dom mot andra tillfällen.