Far och dotter relation påverkas negativt av ständigt trots

Ofta trotsar ju ungar med den som hon känner sig trygg med. Dvs dig. Men hon testar gränserna och då måste hon ju få konsekvenser! Den som förstör barnet är din fru! Att aldrig få konsekvenser för sitt handlande är ju inte klokt! Nu kan jag inte sia om framtiden, men flickan visar ju med all tydlighet att hon VILL ha konsekvenser. Hon behöver kunna lita på er. Det jag ser framför mig är att hon kommer driva saken till sin spets och kommer gå hur långt som helst för att veta var ni står.

Hur ska din fru göra när hon kommer på ungen att röka? Dricka? Vad gör hon när flickan är 12 år och kommer hem kl 02.00 på natten istället för kl 09.00?Ska hon leka fram något då? Eller klappa henne på huvudet och säga att "så får man inte göra"? Det är NU tjejen ska lita på att ni för henne tillbaka till ett korrekt beteende och visar att ni inte tolererar vad som helst. När hon är i tonåren är det alldeles för sent.

Förstår mycket väl att du är less. Ni har ju diametralt olika sätt att fostra barn.

Jag har inte riktigt varit med om det du beskriver med mina barn. Jag var ensam med dom och mitt ord gällde. Ingen annan som sänkte min auktoritet. Så det var ganska enkelt för mig.

Att blir arg är meningslöst. Där håller jag heeeelt med. Inte heller frustrerad. Och kanske det är DÄR det ligger. Mitt inlägg var nog inte helt genomtänkt. Ber om ursäkt för det. Jag har ex.vis aldrig behövt höja rösten till mina barn. Men att LEKA bort trots gjorde jag nog inte. Jag tog mig istället tid till dom. Och sa hellre ja än nej. De behövde inte trotsa. Man kan prata med fyraåringar. Man kan ge sig tid till dom.

Man säger inte till en fyra-åring att tvätta händerna efter toabesök, man hjälper fyraåringen att tvätta händerna. (Hoppsan, du klarade inte att tvätta händerna själv, då hjälps vi åt) Det där med att hålla för munnen på ungen, det missade jag. DET GÖR MAN INTE! Men konsekvenser för att ständigt vara olydig kan man ge. Men små konsekvenser - utefter ålder (som du säger).

Förstår att det måste kännas väldigt frustrerande det som sker mellan er därhemma. Det jag reagerar mest över är att du och din fru har så olika syn på barnuppfostran och att ni inför barnet visar osäkerhet,frustration och som jag förstår det,du ger dig inför barnet när din fru visar "den rätta vägen". Tänker på hur det måste snurra i er dotters huvud och hur hon ser på dig som viker dig för mammas metoder. Jag tycker inte att den ene metoden är bättre än den andre,men ni måste vara enade i era metoder innan konflikterna uppstår,inte bolla mellan olika metoder inför barnet! Det som händer här är att DU hamnar i underläge. Barn behöver ha starka förebilder,se att föräldrarna är enade i det som gäller hemma,annars blir de otrygga och börjar spela ut föräldrarna mot varandra. Barn behöver tydliga regler,inte för många när de är små,men regler skapar rutiner och trygghet. Att leka bort konflikter kan man göra ibland för husfridens skull,när man tex har en viktig tid att passa eller är på en plats där en konflikt inte är så passande att ta. Men att A L L T I D skoja bort saker och ting för att få barn att göra som man ber om känns inte rätt. En fyra åring förstår väldigt väl vad som väntas av dem om de får lära sig det. Barn är väldigt kompetenta! Det kan bli väldigt svårt för barnet utanför hemmet i andra sociala sammanhang ifall barnet har vant sig vid er frus metoder. Ibland måste man bara rätta sig i ledet hur tråkigt det än är. Det här liknar i mina öron när man spelar spel med barn och alltid låter barnet vinna för att hen inte skall bli lessen. Vad har man lärt barnet då? Jag tror att du och din fru behöver sätta er ner själva och diskutera fram gemensamma regler och stötta varandra istället för att en behöver ge vika inför barnet. Inte konstigt att din dotter testar dig.

Jag förstår att det är fel att handla i affekt, höja rösten och bli arg. Ändrar jag inte mitt beteende gentemot henne kommer det inte att bli bättre, hon är som sagt bara fyra år.

Som det har blivit nu, börjar hon skrika nästan direkt när jag ger henne en tillsäggelse. Hon vet att jag triggas av att hon skriker och då hon inte tycker om att bli tillsagd är det nära till hands. De senaste året har det bara hänt vid något enstaka tillfälle att jag har hållt för hennes mun. Jag försvarar inte det... Jag är medveten om hur fel det är. När det händer är det ett tecken på att jag tyvärr har tappat kontrollen över situationen, något jag inte är särskilt stolt över.

Det blir väldigt mycket onödiga konflikter, kring de mest banala sakerna och att vända på det kommer inte att bli det lättaste. Det är ett problem att minsta tillsäggelse utlöser väldigt mycket trots. Att min fru ger en tillsäggelse (dvs att säga till henne att hon inte får göra på ett visst sätt) händer mycket sällan. Bara i situationer där hon tycker att det dottern gör är värre än vanligt, typ luggas eller säger elaka saker.

Jag önskar att jag hade kunnat ta det hela mer lättsamt än vad jag gör (något jag måste jobba med), men jag har inte i mig att hela tiden leka, dalta och lirka. I vissa situationer är det bra, men inte alltid. Mellan min fru och mig är det som att mitt sätt (att säga till) är det dåliga. Och att  hennes sätt att bemöta dottern, att leka, lirka och busa är det bästa sättet att uppfostra... villket jag ofta får höra mer eller mindre uttalat och ibland även inför min dotter! Vid enstaka tillfällen har bägge två skrikit på mig när dottern gjort något jag har reagerat på. Jag skulle alldirg säga något negativt om min frus sätt att hantera något inför barnet! 

Att det har blivit så här mellan mig och min fru när det kommer till uppfostran beror nog delvis på att den negativa spiralen pågått mer än ett år och att min fru tröttnat på att det hela tiden blir konflikter mellan mig och vår dotter. Jag har inte lyckats propagera för att mitt sätt att uppfostra är bra... Jag önskar att det hade funnits ett mellanting, i vissa situationer är det ena sättet bättre än det andra. Min fru är väldigt bra gentemot vår dotter, jag har inget negativt att säga i sak om hennes uppfostran. Det är bara det att dottern föväntar sig att man alltid ska göra så. Så fort det blir en annan reaktion på hennes beteende än lek och bus blir det allt som oftast skrik och trots. Min fru gör heller ingenting för att vända på detta, rådet jag får är att jag ska göra som henne! Men jag kan inte göra det i samma utsträckning (även om jag säkert ibland skulle behöva göra så). Jag tycker inte att lek och bus alltid är rätt, i vissa sammanhang blir det för glättigt. Blomman 2 skrev väldigt bra angående just detta.

Utmaningen för mig är att tagga ned, hantera sammandrabbningrna på ett mer avslappnat sätt (lättare sagt än gjort), kanske försöka fokusera mer på vad dottern faktikt har gjort (i balans till det inträffade) istället för att fokusera på att hon har varit olydig. Kanske lite bus... och i övrigt uppfostra flickan som jag tycker är bäst. Några råd?

Med konsekvens menar jag natyrligtivs inte bestraffning, snarare en timeout till eftertanke och samtal om vad i det hon har gjort som var fel och varför ("skamvrå"  en liten stund och samtal om det inträffade), vilket inte heller bör missbrukas. 

I övrigt har jag en bra relation, jag har temprament men är snabb på att förlåta. Kramar och sitta i knä... Min dotter säger ofta att hon älskar mig. Vår relation går att reparera, än så länge har inte det negativa spillt över på hur det är mellan oss i övrigt. Jag ska arbeta mer på positiv förstärkning. 

Jag älskar min dotter, det är därför det gör så ont när det blir så fel... nu bliur det mycket fokus på dotterns dåliga sidor. Men i övrigt är hon lika lad, god, snäll och kärleksfull som vilken fyraåring som helst. 

Tack för alla inlägg och att ni inte dömmer ut mig utan kommer med råd!  Kan inte prata med någon angående detta. 

För det första bör din fru inte gå mellan dig och din dotter i konflikter alls
(såvida konflikten inte är på väg att spåra ur fullständigt vill säga).
Det lär er dotter att mamma är den som löser allt åt er två istället för att ni lär er hantera era konflikter på ert sätt. Er dotter kommer så småningom få lära sig hantera konflikter med andra människor i livet och det finns fler än ett sätt. 
Varför inte lära henne fler sätt redan nu.

I exemplet med handtvättningen kom det att handla om att "pappa var dum som höll för munnen" än att dottern gjort nåt fel alls. Och du känner själv att du gick över en gräns (vilket måste få vara okej ibland - ingen är perfekt).
Jag tycker inte att man behöver busa fram en lösning i ett sådant läge. Det är fullt på sin plats att visa dottern att beteendet är fel.
Jag hade visat, med en tydlig kroppshållning och lugnt och bestämt röstläge att det inte är okej och hon tills att händerna tvättats inte får ta i mig. Likaså hade jag skjutit upp varenda aktivitet till händerna tvättats. 

Det är stor skillnad på konsekvenser och bestraffningar anser jag. Konsekvenser ska vara naturliga påföljder av ens agerande.
Som exempel, vi har bestämt att se en film tillsammans. Jag har sagt att alla leksaker skall plockas undan. Dottern vill inte plocka undan utan gormar och lever runt. Jag skulle vänta ut anfallet och när hon blivit lugn igen förklara att vi inte kan se filmen förrän det är städat. 
Jag skulle alltså inte höja rösten eller gå ned på hennes nivå och jag skulle inte heller busa bort det hela. Jag skulle ignorera det gapiga beteendet och invänta och belöna det lugna beteendet. Visa att man inte kommer någonstans genom att uppföra sig illa. 
Det är viktigt att vara konsekvent och tydlig. Och att behålla lugnet själv.
Man visar att det är barnets uppförande det är fel på och inte barnet självt.