Inlägg från: Anonym (Styvmamman) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Styvmamman)

    Pappor som lämnar

    Min man lämnade sin dotter. Han försökte få det att fungera med varannan vecka, jag med. Dottern var ungefär 4 år när hon började tala illa om mig och till mig och berättade att hennes mamma inte gillade mig. Min man försökte med det mesta för att få det bättre, pratade med hennes mamma, men hon var mer intresserad av att få honom att lämna mig än att lösa något. Värre blev det när jag blev gravid. Dottern skrek när jag var hemma, konstant, rakt ut i luften och fick åka hem till sin mamma.

    När min man sen ville prata om det här fanns det bara två alternativ enligt flickans mamma, flytta hem till dom och lämna mig och barnet i magen, eller vara kvar med mig och tappa kontakten med flickan. Min man och jag har vart ett par i 15 år nu och har 3 barn ihop, han pratar ytterst sällan om dottern men jag är övertygad om att han tänker på henne ofta.

  • Anonym (Styvmamman)
    Anonym (Nyfiken) skrev 2017-04-14 07:43:44 följande:

    Vet du varför han valde att gå på exfruns ultimatum och inte göra ett eget val?


    Jag tror inte att han hade något val. Om han ville vara med mig och se min mage växa och se hans barns förlossning och se det barnet växa upp så gick det inte att ha kvar dottern i sitt liv. Jag vill påpeka att jag aldrig krävt något av honom åt något håll. Jag har låtit honom styra sitt liv och sina beslut.
  • Anonym (Styvmamman)
    Loriyana skrev 2017-04-14 07:45:15 följande:

    Intressant. Tack för att du delade med dig! Så han gav upp. Undrar dock lite om det är något med män som gör att de ger upp lättare än kvinnor? Är väldigt få kvinnor som ger upp sina barn. Skulle du tex kunna tänka dig att ge upp någon av dina tre barn? Undrar varför män klarar det? Är det något i deras uppväxt? Deras gener? Vad var det som gjorde att han valde dig över sitt eget barn? Jag hade aldrig i mitt liv valt en man över min dotter, men män gör det hela tiden. Är män helt enkelt mindre uppoffrande än vi kvinnor? Är det något de lär sig under sin uppväxt, att sätta sig själva först? och är det därför de kan ge upp sina egna barn? 


    Det vet jag faktiskt inte, jag kan inte svara på det. Jag skulle aldrig någonsin ge upp mina barn, aldrig. Jag skulle heller aldrig använda barnen som något vertyg för att få tillbaka mitt ex. Jag skulle aldrig kunna göra så mot dom.

    Jag tycker nog inte direkt han valde mig framför sitt barn, eftersom hennes krav var att komma tillbaka till henne. Han skulle inte få vara själv heller. Och man kan absolut säga att han gav upp. Det gick inte tillslut. Jag vet inte hur det ser ut idag med för 15 år sedan var det väldigt svårt att få ensam vårdnad för att mamman var svartsjuk.
  • Anonym (Styvmamman)
    Anonym (Nyfiken) skrev 2017-04-14 07:58:41 följande:

    Men stämde han om vårdnad umgänge i tingsrätten? Eller på villet sätt menar du att han inte hade något val?

    Jag menar inte att låta anklagande på något som helst sätt, viktigt att alla intråden respekter ts önskan om det, men är uppriktigt nyfiken.

    Skulle vara intressant att veta vad han gjorde innan han bedömde att det inte fnns något val och hur han kom fram till det. Annars förklarar det inte så mycket för mig tyvärr eftersom jag aldrig hade gjort den bedömningen efter vad du beskriver här. Och det är ju det som är intressant - vad är orsaken till att man gör ett sådant val utan att driva vidare sina och barnets rättigheter?


    Självklart försökte han mycket, men att få ensamrätt över ett barn, för att mamman pratar illa om pappans nya är inte något som är lätt, åtminstonde var det inte det då. Det var inget som hände över en vecka utan han kämpa på från flickan var 2 till ungerfär 4-5 år. Han prata med socialen och även dotterns mormor.

    Jag tror det är lätt för oss som kvinnor att skaka på huvudet åt männen, men jag tror vi glömmer att de inte är som oss. Vi får sen ung ålder förstått att vi ska bli mammor och ta hand om våra barn, och killarna ska bli poliser och fotbollsproffs. Vi kvinnor tar lätt på oss rollen och styr och ställer i hemmet, det är vi som bestämmer vad som ska ätas, vad barnen ska äta, vad barnen ska ha för kläder, hur dom ska uppfostras osv osv. Så jag tror inte att det faller sig lika naturligt för karlarna att klara allt själv vid en ev. Separation.

    Nu generaliserade jag verkligen och förstår att det inte ser ut så här i alla relationer men det verkar generaliseras ordentligt i den här tråden hehe

    Vad gäller min man så stöttar jag honom och inte nödvändigtvis hans beslut, men jag försöker ändå förstå honom.
  • Anonym (Styvmamman)
    Loriyana skrev 2017-04-14 08:01:14 följande:

    Man har alltid ett val.

    Visste han om att hans ex var på det sättet innan han blev tillsammans med dig? Innan han gjorde dig gravid?


    Det visste han men som sagt så blev det värre när jag blev gravid.

    Hur det har med saken förstår jag inte heller. Han hade inte i tanken att göra mig gravid och då vara tvungen att lämna sin dotter. Jag tycker att hennes mamma har förstört relationen mellan far och dotter och att det är hon som ska skämmas.
  • Anonym (Styvmamman)
    Anonym (Nyfiken) skrev 2017-04-14 08:16:06 följande:

    Så han kände att om han inte fick egen vårdnad + att barnen inte fick umgängesrätt med mamman var det inte värt det menar du? Eller vad menar du led ensamrätt? Vaeför var det enda alternativet?

    Stämde han om ensam vårdnad i tingsrätten alltså och förlorade?

    Jag skakar inte på huvudet och försöker inte generalisera utan är uppriktigt nyfiken hur enstaka individer resonerat i olika sammanhang, precis som jag upplever att ts är. Så jag frågar för att försöka förstå.


    Vad menar du hade vart ett alternativ då? När mamman talade så illa om oss att dottern inte ville vara här? Vad skulle man gjort?
  • Anonym (Styvmamman)
    Loriyana skrev 2017-04-14 08:31:03 följande:

    Han borde ha kämpat vidare. Om han absolut inte fick träffa dottern så borde han sett till att skicka brev, ringa...bara fortsätta insistera på kontakt. Även om mamman kanske kastar breven och inte svarar i telefonen. Någon gång borde något nå fram till barnet. Han borde ha verkligen visat dottern att han inte övergav henne, att han ville vara där för henne. Han borde ha hållit kvar kontakten med hennes skola, bett om information, gått om och om till familjerätten...han borde alltså ha gjort allt som du och jag hade gjort för våra barn.


    Ja det har du rätt i.
  • Anonym (Styvmamman)
    Anonym (Nyfiken) skrev 2017-04-14 08:38:02 följande:

    Ett så litet (2-5 år ungefär?) barn får ju i regel inte välja vart det ska bo, så stämma på umgånge om man först stämt på vårdnad och boende och förlorat.

    Har han gjort allt detta innan han gav upp och annars varför inte? Det var väl främst det jag var nyfiken på.


    Det vet jag faktiskt inte, dels var det många år sedan och minnet är inte i topp, men han sökte enskild vårdnad och hade tät kontakt med social osv för att få ensam vårdad. Men det gick inte alls. Så han gav upp.
  • Anonym (Styvmamman)
    Anonym (Nyfiken) skrev 2017-04-14 08:41:37 följande:

    Och detta i nästa skede, om det juridiska inte fungerade. Det är ju sånt jag undrar på, varför vissa personer inte gör eftersom det känns så självklart för en annan att göra det. Det är ju dessa val som i alla fall gör mig nyfiken. Varför väljer man att ge upp utan att göra dessa saker?

    Men det måste nog din man svara själv på, är ju lite svårt för dig att tankeläsa :)


    Precis, jag ville bara berätta hur det var för oss, ur min vinkel men kan tyvärr inte svara på allt, hur och varför då det inte var jag som gjorde valen.
Svar på tråden Pappor som lämnar