Pappor som lämnar

Hej! Förlåt att jag svarar fastän jag inte är målgruppen, men jag är i exakt samma sits som du. Jag fyller 29 och har precis blivit gravid för första gången. Alla tankar snurrar kring allt, men särskilt pappa-delen. För fyra år sen gifte min mamma sig men en underbar man som kommer bli barnets morfar, fastän han inte är min riktiga... men den platsen var liksom ledig (blir nästan ledsen bara nu).

Under uppväxten har jag haft svårt för "fadersfigurer" så som du skriver. Om en manlig lärare i skolan frågat hur jag mår har jag kunnat bli ledsen. Senast förra månade sa min chef att jag är så duktig på jobbet och att de verkligen behöver mig där, då var det nära att tårarna rann.. min mamma är fritidspedagog och berättade om en liten tjej på 7år som är såå stolt varje gång hennes pappa hämtar henne - så hon rodnar på kinderna och försöker bita ihop det största leendet som kommer. Då började jag gråta <3 Det är tufft men på något sätt tror jag att vi mår bättre utan dom, i alla fall i mitt fall (han är ute ur bilden pga missbruk, men ändå gör det ont att sakna den rollen). hoppas att någon kan ge svar - och du är inte ensam i dessa känslor. Jag tror tyvärr vi är väldigt många :( Kram!