Svärmor är en stor plåga

Han har verkligen sagt ifrån och det har gått från diskussioner och bråk. Problemet är att hon inte respekterar eller accepterar sättet vi vill ha relationen på. För min del hade jag gärna kunnat bryta kontakten. Det känns ju som en totalt påtvingad relation. Men eftersom det är sambons mamma och barnens farmor så känns det som att jag inte kan det. Måste verkligen våga ryta ifrån för att få stopp på eländet. Men det är ju lättare sagt än gjort! Men självklart, jag förstår att jag måste göra något åt saken eftersom hon aldrig kommer förstå annars...

men det verkar ju inte räcka, det han ändå gjort. tyvärr låter det som om ni skulle behöva gå steget längre. 

Svärmor vill väl, på sitt sätt antar jag. Hon vill kanske bara visa sig engagerad och intresserad, och vet inte riktigt hur hon ska göra det. Det är lite synd om henne att hon inte får så mycket tid med barnet som hon önskar, men jag tycker inte det är ditt ansvar, utan din mans. Jag kan absolut förstå om du inte vill besöka din svärmor jätteofta - man står ju av naturliga skäl sina egna föräldrar närmst - men kan inte din man göra det?

Jag besöker ibland mina föräldrar (med mitt barn) utan att min man är med, och vice versa. Ibland besöker vi ju släktingar tillsammans som en familj alla tillsammans, men att göra det hela tiden skulle bli jobbigt. Jag vill ju prata med min mamma om egna saker och kan få lite egentid när han åker och besöker sina föräldrar. 

Att helt sluta besöka henne och därmed avskära henne från barnbarnen tycker jag låter grymt, men som sagt, varför inte låta mannen ha huvudansvaret för kontakten med hans familj?

Du skriver att när du är ärlig blir hon ledsen och gråter. Jag tycker inte att du ska vara ärlig och säga att du inte tycker om henne eller att du har bättre kontakt med dina egna föräldrar. Hänvisa bara till din man. Han är ju hennes son. Vill hon träffa barnen mer är det väl honom som hon ska prata med?

Ja allt är av välvilja, det förstår jag med! Men det blir för mycket, hon gör oss en björntjänst. Önskar att hon inte var så hysterisk, att hon lyssnade och respekterade oss. Barnens pappa är inte jätteförtjust i att åka och besöka henne som jag är mot mina föräldrar. Men han gör det ändå för hennes skull. Dock så räcker inte för henne för hon vill helst ses varje dag. Just nu har vi lyckats säga ifrån så det blir en gång i veckan istället, det tycker jag är rimligt. Men tro det eller ej, hon gråter och säger att hon inte får se barnen växa upp då.

Alltså. Om jag hade släktingar som betedde sig på det viset, ffa dyka upp oanmält gång på gång så skulle jag faktiskt sluta öppna dörren.

Skulle min bebis skrika utan att personen som höll lämnade tillbaka den hade jag blivit helt skogstokig och tagit tillbaka den med milt våld..

Usch vad händer med kvinnor så fort dom blir svärmödrar? Det är som namnet vilar en förbannelse. Min är väldigt på med, allt började med att hon kom med förslag till namn även om vi betonade att dottern hade ett namn. Till att hon dyker upp på förlossningen och går långt efter hon är född.. dyker upp för att *hjälpa* .. till och med tog henne på promenad så jag skulle tvätta ifred. Tack för omtanken men jag ville ha henne hemma men min man släppte iväg henne för det är ju hans mamma (svärmor flinade iväg medan jag stängde dörren). 3 år senare (två barn nu) har hon totalt köpt hennes kärlek. Hon är prio 1 när vi är hos dom eller dom är hos oss för.hon vet att hos svärmor finns det inga regler och mamma är *elak* som sätter regler ... ex ingen glass tills du äter upp.

hon kör offerkoftan alltså.
Det finns ett antal trådar om detta här på forumet, den ena värre än den andra. I alla fallen verkar det handla om en kvinna som för det första är gränslös men som heller inte ser det själv utan på något vis anser att hon har "rätten" (vadå det är ju mitt barnbarn!", som om barnet nästan inte hade några föräldrar. 

Hur har ni pratat med henne? Kan din man åka dit ensam någon gång bara för att prata? Göra upp regler för hur det ska fungera? 

Förra veckan kom hon till oss och ville prata. Hon hade fått reda på att vi skulle åka iväg och övernatta utan att lämna barnen hos henne utan hos min mamma.

Först uttryckte hon att vi är totalt respektlösa, att vi lika gärna kunde säga upp kontakten. Sen erkände hon även inför mig att hon tyckte om mig i början men på senare tid har hon slutat tycka om mig. Sen sa hon även att hon önskade att jag och barnens pappa skulle bli lika olyckliga som hon är när/om vi blir farföräldrar... Hon försöker ta mer plats än jag och sambon orkar med i vår familj och tycker vi är respektlösa när vi väljer att göra så som det passar oss.

Hur ska jag hantera svärmor? Jag orkar inte med hennes barnsliga beteende mer. Det är så frustrerande... Hon har ju inte någon rätt att bestämma över mina barn och jag tänker inte vika mig. Samtidigt är det ju sambons mamma och barnens farmor... Så svår sits. 

Håll med henne om att ni ska säga upp kontakten? 

Vad säger ni när hon säger alla de här sakerna då? Låter ni henne bara babbla på? Ryter ni ifrån och säger att det är HON som är respektlös, att det är NI som är familjen och NI gör som är bäst för er. Att hon är välkommen om hon beter sig som en vettig vuxen människa och inte som ett litet avundsjukt småbarn! Hon äger inte barnbarnen och hon ska backa flera steg, annars är det noll kontakt som gäller.

Bolla tillbaka varje grej som hon säger, ta ingen skit som det heter, men gör det heller inte på riktigt!