Han är som helt förändrad efter vi fick barn

Jag lägger stor värdering i orden! För mig är det inte okej! Efter vi hade haft snacket igår skulle han byta blöja på vår dotter, hon kissar när blöjan är av så han höjer rösten och säger "jävla unge" då blev jag riktigt förbannad och sa att om han säger ngt liknande en gång till så finns det inget vi längre! Att hon är en bebis liksom! Han svarade att just precis, en bebis och fattar inte vad jag säger. Jag tycker inte det är ngt konstigt att säga jävla unge om de blir piss överallt! Då kändes det som att han inte hade lyssnat alls på vad jag precis sagt och att han ärligt inte bryr sig heller.

Hela denna tråd har gett mig sådan huvudvärk, inte för att någon skrivit ngt fel utan för att jag faktiskt fått inse att allt inte står helt rätt till med människan som jag delar mitt liv med. Jag är tacksam till alla som tagit sig tiden att skriva, fina människor! Men det är samtidigt jobbigt.

Ännu en gång, tack för er respons!

Min hjärna har gått på högvarv sedan jag startade denna tråd och nej, jag vill inte leva såhär. Jag tänker ofta att allt kan bli som jag vill ha det bara jag är extra glad, ger extra kärlek och är positiv men det krävs inte speciellt mycket för att han ska bli irriterad/arg så det slutar med att jag lägger mig med en klump i magen och känner mig otillräcklig och värdelös.

Jag har ett förflutet som gjort att jag innan min sambo mådde riktigt dåligt och var singel i 5 år just för jag inte var redo för ett förhållande, när min sambo sedan kom in i mitt liv så har jag trott att jag var redo och bearbetat allt. Han har flera gånger påpekat att jag är den starkaste människan han känner och att han beundrar mig men när jag känner mig extra nere för sådant som hänt innan så har han ändå inte lyssnat, det är som att han inte bryr sig på riktigt fast han säger att han gör det, han kan t.ex avbryta mitt i min mening och fråga: "skulle vi käka kött idag?" Vilket får mig att känna mig mindre viktig igen. Som sagt, såhär vill jag inte ha det. Men jag tror även att det därför är svårare att lämna, mina anhöriga är sjukt måna om mig och mitt mående och de vet min historia vilket gör att de har varit extra glada för min skull att jag hittat denna fantastiska man och hur berättar jag för dom hur allt ser ut? Min dotter förtjänar allt!!! Jag har hittills tagit henne själv den mesta av tiden för att hon ska känna att varje sekund är hon älskad och önskad! Men ja, jag vill inte längre.... men så jäkla svårt. Säger jag att det är över nästa gång det blir bråk?

Du har så rätt, jag skjuter på det men hoppet är det sista som överger en?! Men det ska inte få fortgå.

Det är en köpes som vi bor i, han är skriven här men inte mer än så.

Jag ska kolla upp hur jag löser den biten smidigast utan konstigheter. Om han har någon rättighet eller inte så jag vet allt.