Han är som helt förändrad efter vi fick barn

Min sambo och jag fick en dotter i december och efter det har han blivit som förbytt.

Han är inte alls så kärleksfull som förut, han är rent ut elak väldigt ofta. Det började när vår dotter var 4 veckor, då sa han: "du är inte lika snygg längre, du är fet nu bara" sen klagar han på att jag inte gör tillräckligt i hemmet, eller att jag inte gör allt lika bra som andra tjejer som hans vänner är tillsammans med. Efter detta har det bara fortsatt, konstanta pikar och han nyper mig ofta i huden vid magen som fortfarande inte gått ihop.

Han dödade även en hamster som jag haft sedan innan vi träffades bara för att den "luktade" som han sa. Han har inte tagit vår dotter en enda natt eller dag heller så jag fått sova. På helger drar han ofta iväg på något han känner för så hjälp finns typ inte.

Innan vi fick barn var han noga med att berätta hur mkt han älskade mig, att jag var vacker och världens bästa osv. Nu säger han att han älskar mig MEN att jag är fulare... inte så kul att höra! Han gör mig ledsen varje jäkla dag och när jag tar upp det ber han om ursäkt men dagen efter är det som han glömt vad jag sagt. Känner mig så deppig och vill inte ens att han ska komma hem från jobbet längre, blir bara stressad när kl närmar sig 17 och han snart är hemma.

Vad kan jag göra för att han ska fatta hur sårad jag blir av detta? Jag vill ju inte behöva lämna honom men jag känner ju hur jag börjar åtsidosätta mina behov vaaarje dag för att han ska bli nöjd och jag vill inte ha det så.

Det är lite så jag känner, man ska inte behöva känna såhär i ett hälsosamt förhållande. Jag skulle aldrig kunna berätta för någon kompis hur det ser ut, jag skäms alldeles för mkt. Det har hänt så många sjuka saker. Mina vänner tror att vi har världens bästa förhållande och att min sambo är världens underbaraste kille.

Vet bara inte hur jag ska nå fram till honom, jag har både smsat för att han ska kunna läsa i lugn och ro hur jag känner men även pratat ordentligt när dottern sovit men han vill inte lyssna verkar det som.

Anledningen att jag verkligen inte kan berätta för någon är just för jag vet exakt vad alla i min närhet skulle säga.... de skulle säga att jag skulle lämna direkt..

Då gick han in i toaletten och svalde massa tabletter så det blev en cirkus med ambulans osv så det är ju också en anledning varför jag känner att jag inte bara kan lämna, jag är rädd att han tar livet av sig helt enkelt.

Igår pratade jag med honom, jag berättade hur jag kände och att jag inte anser att hans beteende är okej. Att han får sluta kalla mig hora, lat, ful och tjock osv samt att jag behöver hjälp iaf en natt på helgen med vår dotter... jag berättade även hur det känns när han blir aggressiv, att jag blir rädd för honom. Responsen var inte direkt som jag hade tänkt mig.. jag hade föreställt mig hur JAG skulle reagera om min partner sa detta till mig och jag skulle ju bli jätteledsen för att ha sårat den jag älskar och verkligen aldrig göra om det. Men min sambo blandade in allt i vårt samtal, om jag då tog upp att jag behövde en natts sömn så svarade han med att då måste jag göra mer hemma den dagen, jag frågade om han menade att jag var tvungen att förtjäna en natts sömn men det sa han nej till, att det är självklart att jag ska sova en natt MEN då får vi bestämma vad som ska göras istället. Allt det andra sopade han liksom under mattan, fick liksom inte fram ett ord av honom förutom om detta jag redan skrivit... jag känner mig mer tom nu än innan vi pratade, så himla synd då jag längtade lite till att verkligen prata ut och lösa allt.

Tack igen alla ni för allt ni skriver, betyder allt!