Xxtipptipp skrev 2017-03-29 22:45:56 följande:
Sen känner man sig väldigt ensam. Vissa jämför det som ett "vanligt" missfall som dom innan vecka 12. Vilket gör mig arg. Detta är ett barn som kommer födas fram. Men tyvärr inte kommer att leva med oss . Har inte sagt nått till vår dotter än. Hon pratar ständigt om att bli stora syster vilket på et sätt gör ont att höra. Sen säger vissa eller ja svärmor, att ni kan ju alltid skaffa en ny . Det gör ont att höra.
Ja. Det är verkligen en liten person därinne nu. De hör och reagerar på ljud nu.
Det tycker jag låter hemskt , som att man bara kan ersätta någon. Den här bebisen kommer ha en stor plats i era hjärtan och det kommer även nästa få. Men ingen kan ta bort sorgen från den ena. Däremot kanske det här blir lättare med tiden och ännu lättare när ni väl har en liten bebis i livet.
Jag hann aldrig berätta för barnen den här gången. Väntade lite för blödningarna först och sen tänkte jag att jag ville veta könet innan den här gången innan jag sa nåt. Däremot har de tjatat om syskon. Jag berättade för dem förra veckan vad som hänt, men så hann jag ju säga direkt att det här är en bebis som är för liten för att överleva, men så ni vet om och varför mamma kanske blir lite ledsen sen. Så visade jag bilder och förklarade allting och om de ville komma och hälsa på bebisen när den föds.
De reagerade båda bra tycker jag. Min minsta (5år snart 6) höll om mig och magen länge och kramade mig flera gånger. Den stora (11 snart 12) tyckte det va synd och frågade om de inte kunde fylla på med vatten.
Men båda verkar som vanligt nu och de pratar gärna om bebisen om den kan få ett namn osv och att jag måste tänka på att vila för den lilla chans som finns . Att vi får hitta på saker den när den har kommit.