Varför ger jag alltid upp när jag ser målsnöret?
Ett märkligt syndrom gäckar mig genom livet, och det är att jag nästan undantagslöst alltid lägger ned och slutar kämpa när jag nått nästan hela vägen fram?
Det gäller nästan allt. Jag kan kämpa och slita med någonting i månader eller år, och det kan gå riktigt bra, men sedan ? så fort jag ser att jag faktiskt tycks nå mitt mål, så lägger jag ned. All ambition är som bortblåst.
Om jag har sparat och gnetat och levt snålt och dessutom skött kosten och tränat och försökt komma i form under ett helt år inför en semesterresa till solen ? OCH varit sjukt jäkla envis och konsekvent hela vägen ? så lägger jag ned och faller ihop som ett korthus typ fyra dagar innan avfärd. Börjar äta pizza och chips och börjar tulla på reskassan.
När jag SER målsnöret. DÅ lägger jag ? av någon outgrundlig jäkla anledning ? ned?
Det här gäller i det lilla också: Jag kan planera att stå på löpbandet i 50 minuter, men så när klockan visar 48:49 så lägger jag av.
Jag kan jobba med ett stort projekt som en jättelik rapport och göra den klart till 99,9 procent. Jag kan t o m vara klar tre dagar tidigare än deadline. Men sedan skiter jag i att göra någonting trivialt, typ innehålllsförteckningen, och så blir det hela i stället försenat två veckor.
Vad i hela Hälsingland handlar det här om? Och varför gör jag så här trots att jag rent rationellt förstår att det är fel?