Undrar hur det är för er som lever i styvfamiljer när det kommer till att diskutera barnen och kanske framför allt om det är nått kring barnen som är problematiskt eller jobbigt. Är det känsligt eller kan ni diskutera och uttrycka missnöje/frustration då ni känner det utan att det blir konflikt?
Hos oss är det inte problematiskt. Vi tar upp det vi tycker om "bådas barn" så att säga. Vi får inga konflikter då vi innan vi ens flyttade ihop diskuterade bla detta. Att vi måste få kunna ha en öppen diskussion när vi funderar på något. Det behöver inte vara om barnen, det kan vara något i vår relation, ekonomi etc. Ingen av oss vill få det jobbigt pga oklarheter eller att den ena går och tiger och tjurar över något.
Barnen vi har är i olika åldrar så det blir olika saker man diskuterar. Tex är mina äldst och typiska tonåringar, då blir det kanske vissa problem medan min partners barn är lite yngre och då kan det dyka upp andra sorters problem.
Vi kan prata öppet om barnens beteende. Min man är saklig och konstruktiv, det handlar aldrig om att något av mina barn är "dum i huvudet" utan det handlar alltid om ett beteende som han inte uppskattar. Det gör att jag inte går i försvar, vilket gör att vi kan lösa problemet på ett konstruktivt sett.
Men det är inte ofta han stör sig på barnen. Problemet är istället att jag blir galen på att den yngsta dräller sina saker omkring sig och muttrar över det, och då försvarar han henne med att hon faktiskt försöker och att hon gör sitt bästa.