hur står man ut?

Hej,

Jag slits itu, det dunkar inom mig, jag tror jag känner som du. 

Min man har tre barn sedan tidigare, de barnen kommer aldrig bli mina. Jag älskar dem så mycket, men jag antar att de inte kommer finnas där när jag blir gammal. 

Jag åt p-piller i ungefär 10 år (kanske mer, kanske mindre, minns inte exakt), man blir liksom drillad att tro att det är "hur enkelt som helst" att bli gravid och få barn, så jag "skyddade" mig mot denna "hemska garanti" som blir om man inte äter p-piller i tonåren upp till ca 24-års åldern. Men nu efter 4-5 år utan skydd och regelbundet sexliv så har då ingenting växt i min mage. Jag tror mig haft ett par tidiga missfall, men aldrig något plus. 

Ibland undrar jag om jag vet hur man skapar ett barn på naturlig väg. Jag måste ju göra någonting fel. Men jag vet ju såklart hur man gör, det är bara hjärnspökena som vill ha en alternativ förklaring.

Jag har regelbunden mens. Jag tror mig ha ägglossning, det har i alla fall läkarna sagt att jag har. Jag har spolat äggledarna och tagit massor med blodprover på en fertilitetsklinik. Jag har fått svaret att jag är fullt frisk, det är inget fel och jag har finfina ägg. Men till vilken nytta?

Det skär i mig varje dag. Ofta önskar jag att jag spolades bort från denna jord. 

De flesta av mina vänner har redan barn, det gick på första försöket för nästan alla. Ingen i min närhet vet vad jag känner, hur jag mår eller vad jag gått igenom. Jag har aldrig sagt något högt, detta är min djupaste sorg och största skräck. 

Yngsta barnet är 1,5 år, vi har haft det lite trassligt om man säger så.

Han har i alla fall producerat 4 foster, minst, vad jag vet om. Ett av dem var utomhavandeskap, inte på mig då alltså.

Vårt förhållande är bra nu, jag undanbeder uppmaningar eller diskussioner kring vårt förflutna, jag hoppas att jag får vara med och dela mina tankar med någon för första gången ändå.