hur står man ut?

Jag har samma känslor och det är så jävla jobbigt att man inte vet vart man ska ta vägen. Det sliter sönder en inifrån, kantat av miljoner "men sluta tänk på det så kommer det" och "ni är så unga" och "om du bara går ner i vikt blir det bra" och "om du bara slutar stressa över det här så går det mycket lättare" och "men det är bara att adoptera istället!". Så mycket man ska bara nuförtiden... 

Jag har i flera år gått i terapi för andra saker, och ACT är en terapiform som hjälpt mig med även detta. Acceptance commitment therapy. Att leva ett liv, inte vinna ett krig är en bok jag varmt kan rekommendera. Jag jobbar med att acceptera den hårda sanningen att det kanske är så att jag inte kan få barn. Det kanske är så jävla illa att det bara inte går. Det betyder inte att det är så. Det kanske går. Det kanske går med hjälp. Men genom att acceptera att "det värsta" faktiskt kan vara sant så ger man det ett lugn. Man accepterar att det kan vara så, men det betyder inte att man måste tycka om det eller sluta kämpa, man accepterar bara att möjligheten finns och att livet kanske inte blir som man tänkt sig. Man gör sig orädd för det. Man accepterar här och nu. Svårt att förklara, den är en ganska speciell terapiform och jag har kämpat länge med att ens kunna snurra hjärnan runt den, men jag fick ett aha!-moment efter många om och men :) 

Något jag mer har försökt är att ta upp gamla hobbys. Låter fruktansvärt banalt och det är det, men allt som får mig att tänka på något annat iaf i 5 minuter tackar jag för. Träning, så man blir helt slut i huvudet funkar ett par timmar också för mig. 

Bolla med någon när det är för jobbigt. Väninnor, mamma, kollegor, terapeuter. Älta lite. Gråt. Hjälper för mig iaf.