Minns min barndom väldigt tydligt, så jag talar både utifrån mig själv och min erfarenhet av barn ? mest flickor ? som jag har skött om. När jag var riktigt liten och satt på pottan för att bajsa (inte varje dag ? jag var oftast hård i magen), så kunde jag inte bajsa utan att först kissa.
När jag var fem fick jag sitta på toa och sköta mig själv och ropa "Jag är fääärdig" när jag ville bli torkad. För att sitta stadigt med mina korta lår så grenslade jag toaringen och sköt rumpan så långt bak det gick. Ganska ofta började jag (liksom på pott-tiden) med att kissa och satt sen länge och krystade för att bajset skulle komma. Men det ändrade sig så småningom. Vissa gånger (när jag bara kände mig bajsnödig) så kom bajset så fort jag hade satt mig, och någon sekund efteråt började det oväntat spruta kiss helt automatiskt. Jag blev paff, för jag hade inte alls känt behov av att kissa. En gång hade jag enbart bajsat när jag ropade till min storasyster att jag var färdig. "Ska du inte försöka kissa också, när du ändå sitter här?", sa hon. Jag krystade och lyckades göra henne nöjd.
Jag tycker inte vuxna för egen bekvämlighets skull ska uppmana barn att göra både nr 1 och nr 2 vid samma tillfälle. Det är två olika funktioner som sköts med olika muskler, både hos flickor och pojkar. (Jämför med hundar och hästar: de bajsar ju jämt utan att kissa också.) Att först upptäcka skillnaden mellan att vara kissnödig och bajsnödig och därefter lära sig vilka muskler som används för att tömma blåsan resp. tarmen är viktiga led i utvecklingen. Lyckas barnet med det, så kan det sedan bajsa och kissa oberoende av vartannat. Ibland bara bajs, ibland bara kiss, några gånger det ena först och det andra strax efter, eller kanske båda precis samtidigt, för att man själv vill och behöver. Vardagslivet (skolan, jobbet, transporterna) blir lättare då, både som barn och vuxen. Men om de vuxna gör som min välmenande syster, så tror jag det kan skapa betingade reflexer som kopplar de båda behoven till varandra. Så hade jag det ett tiotal år, men i tonåren började jag träna på att hålla isär skilja på dem. Som vuxen kan jag nu efter frukost krysta för fullt för avföring utan att läcka en droppe urin fast jag känner mig rejält kissnödig. När tarmen är tömd minskar trycket i bukhålan, kissnödigheten avtar, och jag kan hålla mig någon timme till.
De individuella skillnaderna verkar vara stora. Diskussioner på nätet tyder på att många vuxna som inte kan bajsa utan att kissa också, och åtskilliga menar att det är "normalt", dvs. att det skulle gälla alla människor. Men det stämmer inte. Som barn lekte jag nere på gården med grannpojken, vars lillasyster på knappt tre år var med. Han fick avbryta leken och gå upp med systern som behövde gå på toa. En stund senare var de tillbaka, och leken fortsatte. Men bara efter några minuter sa pojken till mig att den lilla flickan måste gå på toa igen.
? Vadå? sa jag. Hon var ju nyss där.
? Ja, men då bajsade hon. Nu behöver hon kissa.
Jag blev förbryllad. För mig hade den omvända ordningen varit begriplig, men inte den här. Så liten hon var höll hon isär sina behov. Efteråt har jag funderat på om det kan ha att göra med att mamman var ganska okonventionell: målade, sjöng och spelade med barnen och lät flickan stå och kissa i badkaret.
Ett exempel till på att också små barn tidigt kan ha kontroll över sina kroppsfunktioner. Senare i livet fick jag sköta om en närstående flicka från det att hon var 2½ år: mata henne, hjälpa henne på toa etc. Vid den tiden var det inte tal om att spara energi, och innetemperaturen var hög. Hemma ville flickan aldrig ha på sig något mer än en T-tröja. Jag tror att det bidrog till att hon ? i motsats till femåringen som är huvudperson i tråden ? var helt klar över att bajset och kisset kommer ut på olika ställen. Hon kissade förresten framåt, ja snett uppåt, också när hon stod bredbent. När det blev dags att överge Baby-Björn-pottan, så fick vi därför pröva ett antal olika ställningar, och jag bad henne då att hålla sig tills hon befann sig i en position som borde fungera. Och det klarade hon galant, fast hon pratade mindre än sina jämnåriga. Inte förrän jag sa: "Nu kan du kissa" lät hon det spruta.
Summa summarum: Jag menar att föräldrar, anhöriga och förskolepersonal bör ge barnen möjlighet att utvecklas i sin egen individuella takt. För de små handlar det om att bli varse hur kroppen fungerar och bli lyhörd för dess signaler. Barnen vet bäst om de är kissnödiga eller fryser, inte de vuxna. När det gäller s.k. pott-träning finns det ju en massa olika skolor. Just nu verkar "EC" vara populärt. Metoden har sina supportrar, ungefär som fotbollslagen. Men man bör vara medveten att det går mode i allt, till och med vetenskaplig forskning. "Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg." Och mycket av det som är på modet i pedagogiken idag, kommer säkert att betraktas som oseriöst i morgon.
