Egna barn andras ungar..

Jag hade gjort slut igår och flyttat.

Vad är det som hänt sedan ni fick era gemensamma barn? Hade han sina barn oftare då? Eftersom det funkade då, så borde ju något  ha påverkat honom.

För det första behöver du lägga skulden där den hör hemma. Det är inte barnen du är irriterad på, det är mannen. Han förgiftar ditt förhållande med barnen och det är det du behöver ta tag i. Prova att prata med honom och om det inte går så familjeterapi. Fortsätter han så här kommer han ju snart ha ännu fler barn på halvtid...

Det är inte barnen som är felet, det är sambon. Många män har så dåligt samvete för att de inte är med sina barn jämt att de istället för att uppfostra dem och älska dem så gör de allt för dem på helt fel sätt för att döva sitt samvete. Eller så är de bara lata och tycker det är enklare att låta barnen få som de vill jämt. Finns säkert kvinnor som är så också.

Så, antingen får du ordning på din sambo eller så lämnar du honom och var noga med att tala om varför.

Om ni ska leva ihop som familj ska alla vuxna inblandade ha samma rättigheter. Dvs om hans barn gör något så ska du få säga till förutsatt att du inte är orättvis och är hårdare mot hans barn än mot dina egna. Du ska så klart inte hitta på egna nya regler hux flux men det antar jag att du inte gör

Ni måste gemensamt sätta er ner och bestämma vad som ska gälla hos er och båda måste följa det. Kan han inte det är det ingen idé att fortsätta ihop, du kan bara ändra dig själv ingen annan.

Din prioritet är att dina barn växer upp i en bra miljö och det gör de inte nu.

Har ni pratat ordentligt om det här med varandra? Det låter ju som att han kanske känner av att du inte tycker om hans barn. Ofta så märks ju sådant på kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Däremot hade jag INTE tolererat att min man vad mig flytta ut inför barnen!

Jag har haft det ungefär som du ts, förutom det där att han sa åt dig att flytta.

Det slutade med skilsmässa efter ett antal år, innan det gick så långt lade jag alltid min semester före eller efter de sommarveckor hans ungar skulle bo hos oss för jag stod helt enkelt inte ut med att leva under samma tak som dem och deras far.

Vi hade också gemensamt barn och efter skilsmässan har det barnet bara kontakt med sitt syskon på min sida, hans jäkla ungar har inte hört av sig en enda gång. Inte ens när deras lillebror fyller år.

De kan skita på sig vad mig anbelangar.

Fast de kanske inte hör av sig eftersom du inte ens stod ut med att leva under samma tak... Hade någon betett sig så mot mig när jag var barn så hade jag bog hållt mig så långt borta från den personen som möjligt...

Det var inte direkt så från början, oj som jag försökte men det gick inte. Så då gav jag upp och slutade ställa mig själv i bakgrunden och slutade tillåta att min semester skulle vara en pina.

Oavsett vad de anser om mig så är det deras lillebror det handlar om, de kan höra av sig då han är hos sin pappa. Men gör de det´? Nix.

Som sagt, de kan skita på sig. Jag skulle inte stanna och hjälpa dem om de stod med punktering mitt på landsvägen. De har de inte gjort sig förtjänta av.

Jag förstår att det måste ha varit väldigt jobbigt! Och att du säkert kämpade för att det skulle bli bra.

Och visat borde de höra av sig till sin lillebror då och då.

Men jag tycker ändå det är obehagligt att du verkar hysa sådant hat för barn...

Säger som andra du måste lägga skulden där den ska vara... Det är inte barnens fel det är sambons och ni behöver reda ut det. Försök prata när barnen inte är där och du inte är irriterad. Försök få med honom att på familjeterapi.. Annars skulle jag nog lämna om det här händer hela tiden och han inte är villig att kompromissa och jobba med det.

Jag bråkade med sambon i höstas om att han släpper allt så fort hans ena piper och sedan skäller på de andra barnen att det tex är stökigt om hans ena tycker det fast han inte brytt sig innan, och så ska det inte vara.. Barnet ska trivas men inte på bekostnad av de andra. Sa även att jag var jävligt less på att jag och mina barn ska göra alla kompromisser och inte ha en åsikt... Han sa då man kan ju flytta.... Jag gjorde det nästan... Men vi pratade om det och han minns helt ärligt inte att ha sa det... Han återgick till ett tonfall och ett diskussionsläge som han haft med sitt ex... Där dom sagt riktigt hemska saker till varandra.... Hans andra barn var redo att flytta med mig så förbannad blev hon på sin pappa.... Säger han det igen.. Så flyttar jag direkt trots gemensamt barn....

Ni måste prata om det. Det är inte rimligt att ni andra ska tassa på tå kring hans barn. Sedan ska man inte flytta in hos någon.. Man ska skaffa nytt själv... Tyvärr är det inte så enkelt :-/