Tillägg till mina andra inlägg.
Jag vet vad jag pratar om. Dottern började smygröka vid 16. Vi upptäckte det inte förrän ett bra tag. Hon var mitt uppe i katastrof-tonåring-beteende o vi bråkade sjukt mycket. Strida m sina barn dagligen är fruktansvärt påfrestande o visst ibland känner man bara för att lägga sig platt. Ibland vill man gå med på vad som helst bara vi slipper detta bråkande.
Men man gör inte det!
Vi gav vår dotter endast ett alternativ, sluta eller så får du ingen månadspeng. Hjälpte henne med substitut, la upp en lagom lång sluta-röka-nedtrappning o det gick så klart bra. Idag är hon 21, hon har tackat oss mer än en ggn för att vi hjälpte henne sluta så hon slapp bli en permanent rökare. Hon har även tackat oss för att vi var så bra föräldrar, gav henne fasta ramar o regler när hon växte upp. Tackade hon oss när hon var 14-17, nä inte direkt. Hon skrek o betedde sig fruktansvärt, bråkade etc men vi tänkte inte på hur det skulle vara lättast för oss föräldrar där för stunden utan tänkte på HENNES bästa då o inför framtiden.
Skriver inte för att hylla mig själv utan för att du ska förstå att i föräldraskapet ingår inte att svika sitt barn. I stort sätt alla föräldrar möter en förbytt, argsint, skitjobbig tonåring men en bra förälder hanterar det! Orkar man inte söker man hjälp. Man sviker inte sitt barn. Dem förstår inte bäst, det gör vi föräldrar. Agera efter det!