Alla är ointresserade!

Varför varför varför?

Jag har kommit ut från ett äktenskap (på ett år), vi hade ett förhållande på sammanlagt 2,5 år och han älskade aldrig mig. Han var förälskad i början men sen började han göra saker som tydde på att han hellre ville vara fri, singel, inte med mig.

Då visade sig att jag var gravid och han stannade, friade, vi gifte oss. Tills han inte kunde hålla masken längre och ville igen försöka bli fri. Vilket han blev, trots nyfödd unge och mitt krossade hjärta.

Nu till saken. Jag älskade denna man väldigt mycket trots att han jämt och ständigt kunde säga "jag älskar inte dig", han "skämdes" över mig inför sina vänner och pratade illa bakom min rygg.

Långt efteråt försöker jag träffa en kille att bli förälskad i och få njuta av en ömsesidig kärlek men ingen vill ha mig. Mina vänner berättar om hur de översvämmas av killar som vill ha de, nån har ex-pojkvänner som fortfarande vill ha henne, en annan går på fest och bombas av killar och deras mobilnummer, nån annan vän blir stoppad på stan och raggas på.. en annan har en stalker, en annan uppvaktas av flera eller intensivt av en som verkligen vill ha henne.

Många av mina vänninor berättar saker som jag aldrig har varit med om (och som jag aldrig kommer vara med om). Jag har aldrig blivit uppvaktad eller ens haft en kille som varit lite "svartsjuk" och engagerad i att INTE förlora mig. Jag har alltid fått hålla hårt i mina killar, för de har alltid velat ifrån mig.

Det är inget fel på mig och jag menar det. Jag är ganska intelligent och allmänbildad. Ser bra ut och har en figur som många drömmer om (jag vill inte skryta men vill ge er en bild av mig så ni kan hjälpa mig). Jag är väldigt lojal och förlåter ofta folk i min närhet som sviker mig (kanske inte en helt god egenskap, men ni förstår).

Killar/män tycks aldrig attraheras av mig. Men mina vänninor får jämt och ständigt killar. Vi är alla 30+

Jag är inte fulare eller dummare men något avskräcker männen?

Jag gråter ofta då jag längtar efter kärleken. Vill ha någon som verkligen kämpar för mig. Många killar som börjar prata med mig, slutar när en annan tjej korsar deras väg. Både i "verkligheten" och på nätdejting.

En kille frågade mig om många skriver till mig på nätet "för tjejer får oftast miljoner nyfikna killar efter sig på nätet". Jag ville inte svara "nej, inte en enda är intresserad".

Jag är trevlig mot killar, varken på eller "nonchalant". Ser fin ut som sagt men ingen nappar. Innerst inne vill jag inse att jag kanske inte är attraktiv. Eller något annat.

Min mamma var elak när jag var liten. Hon tyckte att mina systrar var mycket sötare och finare. Hon sa så till folk (framför mig). Hon jämförde mig med fula skådespelare tex, och skrattade. Jag hörde henne flera gånger under min barndom säga tex "är hon lika ful som... (mitt namn)?"

Eller "hon är så ful och benig som.. (mitt namn)".

Jag led länge och därför blev mitt utseende allt när jag sen blev vuxen. Idag är jag vuxen och mognat i mig själv och mår bra. Men jag tänker ofta på varför folk och killar framför allt alltid sätter andra framför mig. Jag har aldrig varit värdefull för någon. Eller riktigt älskad/kär av nån.

Många tjejer/kvinnor säger ofta "oj blir jag singel så finns det många killar där ute" och ja, de kommer säkert träffa nån! Men inte jag.. varför?

Alla killar springer bokstavligen talat efter tjejer men ingen vill ha mig.

Har många vänninor som skaffat barn, en, två, tre barn och sedan ändå kunnat träffa en ny. Vissa vänninor har barn och träffat till och med yngre killar! Vissa av killarna har inte ens barn. Vad besitter dessa kvinnor för för magi??

Jag kanske låter omogen, bitter och naiv men tro mig. Jag är alltid så himla ödmjuk och förstående. Men varför lyckas jag aldrig?

Jag har ETT barn, alla män tycks plötligt bli helt förskräckta av det. Men mina vänner som har flera barn lyckas? Jag blir så ledsen. Dessutom var jag inte ens attraktiv INNAN jag fick barn medan andra som hade barn hade flera killar som jagade de.

Det är inget fel på att ha barn men ibland verkar det negativt (bara när det gäller mig!)

Det som sårar mest är att alla väljer lätt bort mig.

Jag har aldrig haft känslan av att "oavsett vem som går förbi nu eller vem som dyker upp så är jag ändå nr 1, den intressantaste i hans ögon". Aldrig.

Ingen vill ha mig och jag känner mig så ensam och ledsen.