Pappa flyttade till annan kommun!

De flyttade för ett år sedan! Hon förklarar att det är det andra barnet och pappans brist på empatisk förmåga som gör det jobbigt för henne samt att hon ej har någon möjlighet att stänga dörren om sig utan att hon är helt expanderad för det andra barnet som gärna står där och retas och skriker. Pappan lovade henne en lösning. Det är 4 månader sen. Hon mår även dåligt över att hon där ej får gå på sin kör aktivitet i kyrkan pga att ingen orkar köra henne dit. Hon är 9 år i år.

Klart det är jag som har styrt upp då han haft noll intresse för allt vad barn innebär fram tills dess att han träffade sin nya. Han lämnade bort vår dotter för att spela tv spel på sina veckor och kunde aldrig ta hand om henne om hon var sjuk så JA, jag fick ta allt ansvar. Det var tufft men sur? Åh nej! Det var fruktansvärt dåligt av dig att använda en känsla som ej kan avspeglas i en text. Du känner ju inte mig! Aktiviteterna var vi överens om sen innan!

Absolut inte men när hon inte får för att det är jobbigt/besvärligt och blir orättvist för det andra barnet. Då blir det problem! Hon vill inte bo där! Det är också ganska talande för vad som är viktigast för mitt barn och inte för dig. Även det med samtalen, ursäkta mig men jag bad inte om din åsikt om vad du anser om det utan hur det fungerat för oss. Hon vill även ringa men vågar inte för hon tror att pappa ska bli arg.

Hennes psykiska hälsa: Hon klandrar sig själv för att den andra ungen är elak och kissar ner sig och sover oroligt och har mardrömmar. Hon kräks innan hon ska åka till dem och slår knytnävarna i golvet för att skada sig själv för hon vill inte som hon säger "ha en skit vecka med bråk och skrik" Hon ätet dessutom extremt lite och är konstant nedstämd och allt detta sedan de flyttade ihop men jag antar att jag inte ska ta så illa vid mig och chilla med att de flyttat ihop och har egna regler där det är okej att säga att man vill slå barnen. För mig är hon redan 11-12 i hur jag behandlar henne och vad hon får göra så NEJ, för mig får hon växa. Hon är 9 i år! Skolan har också reagerat på förhållandet där borta!

quote=77401656][quote-nick]Brumma skrev 2017-02-11 15:01:44 följande:[/quote-nick]Två mil är inte så långt att man inte kan pendla till skola och vänner. När hon blir äldre och vill vara kvar hos kompisar kan hon kanske själv ta bussen. Och - att få bo med den andra föräldern på halvtid slår betydligt högre än att få på gångavstånd från kompisar och aktiviteter.

Du behövde inte heller godkänna deras flytt eftersom det inte påverkade hennes folkbokföring, skolgång eller umgänge. Så nej, antingen har du missuppfattat artikeln eller så stämde den inte.

Gällande att ringa till den andra föräldern .. jag tycker att barn absolut skall få ringa sin andra förälder om de vill. Men - jag tycker faktiskt inte det är i barnets bästa att ligga på och "påminna" att de ska göra det. Är ert barn tillräckligt stort för att ha aktiviteter är det tillräckligt stort för att själv välja att ringa om hon vill. UTAN påminnelser och definitivt utan att behöva känna dåligt samvete (dvs varken du eller pappan skall säga att hon bör ringa ) över att hon väljer bort det. Det kan mkt väl vara så att hon tidigare haft ett behov men att hon nu inte har det.

På vilket sätt försämras hennes psykiska hälsa? Far hon illa måste du naturligtvis göra ngt åt det men, och ta inte illa upp nu, mkt låter som om du har väldigt svårt att inse att du inte har kontroll och att pappan lever ett liv där dottern, han och hans nya ingår - och de sätter "reglerna". Och det känns som om du har svårt att acceptera det..

Jag undrar hur gammal "lillan" är? Ni har haft vv i några år redan skriver du, hon går i skolan och har aktiviteter... på ditt sätt att skriva om henne låter det som om du pratar om ett barn på tre-fyra år - max.. Men det stämmer inte med resten du skriver.

Det kan inte vara så att du har svårt att låta henne växa medans pappan låter henne göra det?[/quote]

Ja precis! Umgänget är det vi då pratar om! Tack! Nu är det utrett! Hon går och pratar med skolkuratorn redan som säger att pappan måste finnas där för henne mer emotionellt. Där brister han och skuldbelägger hennes känslor som fel. Vi går på samarbetssamtal men han håller sig vagt till det vi kommer överens om där och självklart är jag lugn där.