GrönaDruvan skrev 2017-02-07 12:12:52 följande:
Känner igen mig!
Jag har haft missfall i vecka 9 och vecka 5. Missfallet i vecka 9 var jobbigt på så sätt att vi kämpat så länge och man faktiskt börjat tänka att det ska gå vägen. Men när missfallet väl var ett faktum så "brydde jag mig inte" på det sättet.
Missfallet i vecka 5 var också "jaha, igen"...finns inget att sörja.
Nu är det annorlunda. Förlorade min ena tvilling i slutet av vecka 17 för 2 veckor sedan. Vi hade sett honom på flera ultraljud och han såg ut som en liten människa. Det är min ängla bebis. Jag ska tydligen vara glad och ha tur att jag har en kvar, och tro mig, det är jag verkligen, men det gör ju inte sorgen efter min son mindre. Han hade redan fått ett namn.
Har jag sådan tur att hans bror föds levande och frisk kommer han alltid påminna om att vi skulle haft en som såg likadan ut.
Nä, sorgen är obeskrivlig och har man inte varit i situationen tycker jag inte heller man kan säga nåt hur man ska må.
Ser Edvin ok ut vid förlossningen, och inte har tillbakabildats för mycket tänker jag sprida hans aska i en minneslund. Det kan för många verka fånigt kanske, men han är inte värd att kastas iväg på nåt sjukhus. Han var våran efterlängtade son.
Beklagar verkligen förlusten av er lille pojke
gör ont att läsa om andras förluster med. Hoppas verkligen ni får chansen till en minneslund, det är ju det minsta vi kan få för våra förlorade änglar
Haft några tuffa dagar med sorgen och chocken som fortfarande bor i mig samt besviken över min sambo. Trots att han ser vilket vrak jag är så gnälls det över uteblivna sysslor och gråter jag vänder han ryggen åt mig eller försvinner ut till nått ärende. Försöker jag prata med honom så är det bara ja men han är borta och vi får minnas honom bara...
Kanske typiskt män men känns så empatilöst
det var faktiskt hans son med!